Jag har den senaste veckan sträckläst Kate Mortons Den glömda trädgården. Det var en bok helt i min smak. Det var England, sekelskiftet, mysterier och adel.
Berättelsen hoppar mellan tre generationers kvinnor, fyraåriga Nell hittas ombord på ett skepp på väg mot Australien från England 1913. Hon reser ensam med en resväska som innehåller en sagobok och lite kläder och vill inte tala om vad hon heter. En av hamnarbetarna tar hand om henne och uppfostrar henne som sin egen dotter och avslöjar inte förrän hon fyller 21 att hon är ett hittebarn.
1975 åker Nell till England för att ta reda på vilka hennes föräldrar är och varför hon sattes på ett skepp ensam. Hon har bara enstaka minnen från barndomen innan hon kom till Australien, varav det starkaste är om en kvinna hon minns som Sagoberätterskan, en kvinna som har skrivit boken hon hade med sig i resväskan. När Nell dör 2005 börjar hennes dotterdotter Cassandra att nysta i tråden som Nell har lämnat olöst.
Författaren har gjort ett bra bakgrundsjobb, hon är uppenbarligen väl påläst om hur landskapet ser ut i Cornwall och hur London tedde sig i början av 1900-talet. Historien hoppar som sagt mellan de tre kvinnorna, Nell, Cassandra och Sagoberätterskan, vilket kan bli lite rörigt, men spänningen lyckas hålla i sig boken igenom. Jag tackade nej till skjuts hem från stan i förra veckan för att jag ville läsa boken på tunnelbanan. Det måste ju vara ett bra betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar