Brev till en bokhandel

En av mina favoritfunktioner på min favoritnäthandel Adlibris är deras "Kunder som har köpt denna bok har även köpt:" Amazon har en ännu bättre, du klickar hela tiden på nya rekommenadtioner, till slut vet du inte var du började men du har 10 böcker i kundvagnen. Adlibris är inte riktigt så bra men den lockar med nya böcker i samma genre. Problemet är ju såklart att du inte vet om du kommer att gilla den första boken du köpte, det kan ju gå så illa att du sitter med 10 skitböcker.

När Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap köptes hem stod det i högermarginalen att andra kunder även hade köpt Brev till en bokhandel: 84 Charing Cross Road och jag var ganska snabb med att klicka hem den med. Den utspelar sig under 20 år efter kriget och är precis som Guernseys... skriven i brevformat. Den här gången rör det sig om äkta brev, mellan författarinnan Helene Hanff i New York och ett antikvariat i London, specialiserade på böcker som inte längre ges ut. Vänskap utvecklas mellan Helene och de anställda, framför allt med bokhandlaren Frank Doel. De skriver många gånger om att hon ska komma till England, men det är hela tiden något som kommer i vägen. Efter ca 20 år dör Frank och de får aldrig träffas.

Helene Hanffs dagboksanteckningar återfinns även i denna upplaga, i form av romanen Hertiginnan av Bloomsbury som handlar om när Helene äntligen får åka till London och träffa Franks änka.

Det är en mysig, puttrig bok, varm och humoristisk. Det är ingen kärleksroman, det är en bok om vänskap och kärlek till böcker och det är aldrig fel.

Paganinikontraktet

Uppföljaren till förra årets hajp, Hypnotisören, håller inte måttet. Den var dötrist och tråkigt och inte alls underbar. Jag har fått vatten på min kvarn och är lite smånöjd med det. Lite skadeglad till och med. Jag visste väl att det var skräplitteratur. Fast såhär i efterhand får jag väl erkänna att den första boken var helt ok.

Araknofobi

Jag hörde på radion att Svarta änkan ska ha börjat bosätta sig i Sverige. Jag är ju sjukligt nervig för spindlar, bara tanken på spindlar (och för den delen alla andra små, snabba djur) får mig att vilja kräkas. I förra veckan hittade jag den största spindeln jag sett, i badkaret! Hur kom det dit liksom? Jag var som tur var inte i duschen under upptäckten, men jag hade stora problem med att ens gå in i badrummet hela morgonen. När jag gick hemifrån berättade jag för Jonas om spindeln och att han var tvungen att döda den (jag tror inte på att släppa ut spindlar, döden är det enda rätta). Nu är det så att min käre make inte är riktigt kontaktbar de arla timmarna, så han glömde ju bort spindeln i samma stund som jag berättade om den.

Senare på dagen skickade jag ett mejl och frågade om spindeln hade gått hädan. Svaret var nä, den hade kommit undan... Tydligen hade mannen glad i hågen ställt sig i duschen, för att några sekunder senare bli obehagligt påmind om spindeln! Iiihhh! Sen hade han gått hemifrån. Jaha. Döda den när du kommer hem! skrev jag upprört.

På kvällen frågade jag, igen, om spindeln var död. Jodå, nu var den död och nerspolad. Puh sa jag och smög in på toaletten. Döm om min förvåning, och skräck, när jag ser en lika stor, rälig spindel uppe vid duschdraperiet. En panikattack senare har jag börjat fundera på spindelkolonier och vad finns egentligen i vårt avlopp? Då erkände Jonas att han inte hade dödat spindeln, den var borta när han tittade i badkaret och så hade han lämnat det där. Jaha? Inte bara ljög han för sin fru (straffbart), han lät mig i god tro gå in i badrummet med lättat sinne. Sen dödade han spindel och vi var kompisar igen, om än med ett ruckat förtroende.

Nu är jag iallafall övertygad om att spindeln var en Svart änka, i en källarspindels förklädnad.

En annan spindel.
Jag inser att detta inlägg är ett av de längsta och innehåller ordet "döda" väldigt många gånger.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Imorgon är det åter dags för bokcirkeln Edit att mötas under angenäma former. Förutom One day har vi även läst fina Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, en underbar liten bok i bästa feel good-anda. I form av brev, långa och korta, lär vi känna författarinnan Juliet, som i efterkrigets London börjar brevväxla med en läscirkel på kanalön Guernsey. Samtidigt försöker hon få uppslag till en ny roman och hantera beundraren Mark. Efter några månaders brevväxling beslutar sig Juliet att resa till Guernsey för att träffa sina nyvunna vänner och få veta mer om Guernseys situation under kriget. Precis som Juliet var jag helt ovetande om att Guernsey var ockuperat av tyskarna och helt ignorerades av den engelska kronan.

Boken är mysig och humoristisk. Jag är glad och rörd omvartannat. Jag mår bra. Den enda smolken i bägaren är att bokens författare, Mary Ann Shaffer, avled strax efter att romanen skrevs klart. Det blev hennes enda bok. Vid närmare googling visade det sig att hon arbetade som bibliotekarie, det känns fint i mitt bibblohjärta.

One day

Vid senaste Edit-mötet var det min tur att tipsa om böcker. Som vanligt var det olidligt spännande mellan två böcker, denna gången One day och Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Efter en avgörande röst vann One day och det var inte helt fel.

Sen tidigt i våras har min man tjatat om hur fantastisk boken är och hur mycket jag skulle älska den. Eftersom jag ville spara den till Edit har jag gått och tummat på den länge och jag blev uppriktigt glad över att den "vann" (även om jag tipsade om alla böcker och jag ändå skulle ha läst den).

Kanske var det eftersom jag hade skyhöga förväntningar som jag blev lite, lite, pyttelite besviken på boken. Den handlar om Emma och Dexter som får ihop det den 15 juli 1988 på deras examensdag. Boken gör sedan nertramp i deras liv varje år samma datum och beskriver samtidigt trender och förändringar i samhället. Jag gillade verkligen boken, det var fyndig, roligt, smart, sorglig och allt man kan tänka sig. Hade jag bara inte förväntat mig den bästa boken i världen så hade jag nog älskat den. Bokhora beskriver den som en riktig Harry mötte Sally-romans, och det är den verkligen. De går om varandra, hittar tillbaka, tappar kontakten osv. När jag har hunnit smälta den lite kanske den riktiga kärleken kommer. För jag älskar verkligen När Harry mötte Sally.

Fel hade jag

För ett ögonblick glömde jag att frisörsalongen är ett hippt ställe med hippa människor. Fanns inte riktigt läsro med dunkande musik och lysrörsbelysning. Dessutom tog det tre timmar och jag var kissnödig och hungrig hela tiden. Och det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men det blev bra och inte lika dyrt som jag hade räknat med. Och jag är rysligt uppdaterad i senaste Cosmopolitan, fråga mig vad som helst om höstens trender och Kate Perry och jag kan svaret. Det ni!

Untamed och Hunted

Två böcker till i House of Night-serien har avverkats. Denna gången följde jag Thereses råd och läste dem på engelska. Klart mycket bättre. Jag börjar märka ett Harry Potter-tema: sju böcker, mystiskt internat, bli ovän och vän med sina bästisar, goda och onda lärare, sista boken utspelar sig (förmodligen) utanför skolan. Dock är det liiite mer sex och snusk i vampyrböckerna.

Annars flyter det mesta på. Har börjat kolla lite på lägenheter på Söder, än så länge går det sådär kan vi väl säga. Dyrt och litet, vi vill ha billigt och stort (vem vill inte det?). Så det kommer nog att dröja ett tag innan det blir flytt från sjöstan.

I eftermiddag ska jag sitta hos frissan i två timmar och bli lite pigg i håret. Jag har laddat med Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap, ser riktigt fram emot att bli ompysslad och få avsatt tid till läsning. Yippee-ka-yay.

Hur slutar man att läsa en bok?

Jag har de senaste åren mantrat Carpe diem och helt enkelt slutat läsa böcker som jag inte tycker är bra. Oftast inser jag det tidigt, om jag märker att jag inte har lust att läsa eller om jag inte kommer någon vart i boken. Livet är helt enkelt inte tillräckligt långt för att läsa tråkiga böcker.

Nu har jag läst Kunzelmann & Kunzelmann i vad som känns evigheter. Den är inte direkt dålig, men inte heller bra och framför allt inte gripande. Jag fastnar inte i historien. Mitt problem är att jag har läst drygt 300 sidor (men har fortfarande 200 kvar). Det känns som att har jag kommit så här långt så är det lika bra att läsa klart. Samtidigt har jag en fin hög med böcker som jag verkligen vill läsa, som ligger och lockar och pockar.

Nu har jag bestämt att de båda Kunzelmännen får vila lite och med ny läslust kastar jag mig över One day och påminns om hur kul det är att uppslukas av en bok.