Artighetsreglerna

Amor Towles har skrivit en roman som berör tre saker jag gillar att läsa om, en kvinna i New York under 1930-talet. Hej och hå, kan det bli bättre? Artighetsreglerna påminner om Yates Easter Parade och det är ju bara positivt. Precis som med Yates bok är det fascinerande när män skriver böcker med en kvinnlig huvudroll, och gör det bra. Av någon anledning är jag inte alls lika intresserad av kvinnor som skriver om män, men det är nog för att det inte känns lika revolutionerande.

Artighetsreglernas huvudperson heter Katey och 1937 hänger hon med sin bästis Eve och deras nye bekant Tinker. Tinker tillhör samhällets toppskick, Eve har även hon en rik bakgrund som hon dock gör allt för att bryta sig loss från. Katey däremot är dotter till ryska immigranter och är i stort behov att sin kontorsplats.
Efter en blöt kväll hamnar de tre vännerna i en otäck bilolycka och efter det blir sig inget likt.

Det är en ganska dramatisk berättelse om de olika oskrivna regler som finns i samhället, om vänskap och kärlek.Jag gillade, Edits gillade, mamma gillade. Det måste väl vara toppbetyg?

Det bästa av allt

1958 skrev Rona Jaffe en roman om fyra unga kvinnor i New York, olika bakgrunder men med den gemensamma nämnaren att de arbetar på en förlag på Manhattan. Jaffe skildrar sökandet efter en hygglig karl att gifta sig med, en väg att gå i karriären och rent allmänt hur livet faktiskt tedde sig för en arbetande kvinna på 50-talet.

Idag känns den dessutom väldigt aktuell i och med Mad Men-hysterin (Don Draper har dessutom citerats på omslaget med "This is fascinating", sånt gillar jag) och jag skulle nästan chansa på att skaparna till Mad Men har hittat inspiration i Det bästa av allt. Cheferna stöter på sekreterarna, fruarna väntar i huset utanför stan och sprit och cigaretter i en salig röra.

Det är ingen djup och svår litteratur, den är tvärtom lättsmält och trivsam och jag ser alls inget fel i det. Är man en sucker för svunna tider så är den en perfekt sommarbok, allt sker som ska ske, i mångt och mycket iallafall, och man suckar förnöjt när den är utläst. Det enda som jag reagerar på är att boken är så otroligt heterosexuell. Alla kvinnorna letar efter en man, något annat är inte att reflektera över. I periferin finns de homosexuella männen, men de nämns bara i förbifarten och några lesbiska kvinnor existerar överhuvudtaget inte. Men det är väl likadant i Mad Men?

Högre än alla himlar

Louise Boije af Gennäs ska skriva en trilogi om 2000-talets första decenium och Högre än alla himlar är den första delen. Vi får följa sex kompisar från nyårsnatten 1999 till slutet av 2003, från decenniumbuggen till mordet på Anna Lindh. Händelser och företeelser vävs in i berättelsen, ibland i förbifarten och ibland gör de större avtryck.

Det är Sanna och Victor, Victors kusin Pella(?) som är gift med Stefan, Stefans syster Liv och Jalle, som är Victors kompis. Hängde ni med? Det gjorde inte jag, fick rita upp ett schema över karaktärerna innan de fastnade.
Konstellationen är inte helt olik min egen bekantskapskrets, syskonpar och gamla gymnasiekompisar, det finns till och med en stuga (torp!) där vi alla kan träffas. Ändå är det någonting som fattas.

Det är en ojämn berättelse, jag gillar konceptet och jag gillade att läsa boken, men det är något i den som stör mig. Karaktärerna känns inte äkta. Det är krystade dialoger, som inte rinner naturligt. Vem utbrister "Hurra!" helt spontant? Småsaker, men det stör.
Synd, för jag gillar Boije af Gennäs och jag vill gilla boken ännu mer. Jag ser framemot kommande delar, men inte helt okritiskt.