Tidningen Skriva

Skriva är ett glassigt magasin i ett trivsamt format. Som säkert många andra när jag en dröm om att skriva, bok, novell, protokoll - slutprodukten är egentligen oväsentlig. Bloggen fyller en del av den drömmen och när så chansen kom att recensera en tidning om att skriva tvekade jag inte ett ögonblick.

Tidningen börjar med trevliga små inspirationsnotiser om bokhylleporr, fina shoppingtips, skrivrelaterad tävling och jag finner det lite småmysigt..
Tyvärr är temat för det nummer jag fick Deckare, vilket ju är den genre jag är minst intresserad av, både att läsa och skriva. Jag tycker att det verkar löjligt lätt att ge ut en deckare i Sverige, jag är inte imponerad av deckarförfattare eftersom det inte verkar finnas krav på varken språk eller innehåll.

Skriva ger tyvärr inte mig den inspiration som jag hoppades finna, men det kan helt enkelt vara just detta nummer som var fel för mig. Jag hade hoppats på mer bloggrelaterat skrivande, inte bara hur du tjänar pengar på din blogg (annonser, annonser, annonser). Eller mer hur du utvecklar ditt skrivande, inte hur du skaffar agenter eller ger ut din bok. Jag hittar egentligen ingenting fel med tidningen, det är väl bara så att Skriva riktar sig till de som har riktiga författarambitioner och jag är antagligen fel målgrupp.

Tips till redaktionen: svart text på grå bakgrund är svårläst, speciellt för kvällsläsaren.

[geim]

Lite då och då kommer blodbussen till mitt jobb och då kan alla som vill ta en paus från kontorsmiljön, lägga sig på en brits och donera några deciliter blod. Förutom en gott samvete får man också välja något från deras tack-för-ditt-blod-hylla. Inte helt överraskande valde jag en pocketbok.

Anders de la Mottes Geim har fått Svenska deckarakademins debutpris. På framsidan av boken är det en mobiltelefon med en blodfläck på och på baksidan står det "Är det verkligen säkert att du vill spela?" Redan här borde ju mina varningsklockor börja ringa, men jag kände att jag var skyldig blodbussen att läsa boken, oavsett vad.

HP hittar en mobil, en såkallad smartphone, på pendeltåget mot Stockholm. Eftersom han inte är en hyvens karl snor han den såklart och aktiverar den. Den börjar kommunicera med honom, kallar honom vid namn och frågar om han vill vara med i Spelet. Spelet visar sig vara en rad med utmaningar med varierande svårhetsgrader, inte helt lagliga. HP är inte heller särskilt klyftig så han tycker att det är helt normalt att en telefon vet vem han är och bara vill skoja lite. Parallellt får vi följa säkerhetsvakten Rebecca som till slut blir utsatt för en av HPs utmaningar.

Jag tycke att det var en helt förfärlig bok och det är obegripligt att den har fått pris, om än av Svenska deckarakademin som jag aldrig hört talas om. Men även en snabbgoogling visar att det är flera recensioner som höjer den till skyarna. Att språket är nutida och bra. Jag känner mig som en tant, språket var det värsta av allt. Det kändes ansträngt, talspråk ska ju flyta, det här var bara pinsamt.
Nästa gång blodbussen kommer tar jag en trisslott.

Glad midsommar

Fallet med de försvunna böckerna

Min andra e-bok (eller padd-bok som jag säger). Ian Sansom har författat en sån dära bok som jag inte begriper mig på. Den var varken rolig, spännande, läskig eller sorglig. Mest bara tragisk. Huvudpersonen Israel Armstrong är en väldigt tragisk person. Han är tafatt, tråkig och oerhört ocharmig. I egenskap av bibliotekarie flyttar han från London till Tundrum på Nordirland för att börja jobba på deras bibliotek. Alla i Tundrum är också tafatta, tråkiga och ocharmiga. När det visar sig att biblioteket är stängt och Israel ska jobba med att köra bokbuss istället blir han jättearg men säger ingenting utan accepterar sitt nya jobb. När det sedan också visar sig att alla böcker som skulle finnas i det stängda biblioteket är försvunna, tvingar den ständigt ätande kommuntanten Israel att bli detektiv och hitta böckerna.

Allt i hela boken är konstigt och ologiskt. Jag förstår inte människornas agerande och ibland verkar de inte göra det själv heller. Jag får en känsla av Dumskallarnas sammansvärjning, som jag inte heller tyckte om eller såg storheten i. Alla är osympatiska och det är så jättekonstigt att skriva en bok om osympatiska människor. Men så gör jag bara snälla och fina människor när jag spelar Sims också, aldrig fula eller elaka. Man vill väl ha en vacker och schysst värld, eller?

Varbergs kurort

För att inte tråka ut er med en långdragen historia om hur fantastiskt trevligt och underbart jag hade det på min rekreationshelg i Varberg med mina fina väninnor, kommer här en bildlig snabbgenomgång.

Det började med att jag och bästis åkte tåg, drack vin på tåg och spelade Rumble på tåg. Varbergs kurort var väldigt fint och väldigt anrikt, vilket också innebär väldigt dyrt. Men det lät inte bekomma oss.
Vi vattenjympade, spaade, cyklade, lunchade, solade, vinade och svor över nollexistensen av taxibilar. På det hele en utmärkt helg.

Det bästa av allt

1958 skrev Rona Jaffe en roman om fyra unga kvinnor i New York, olika bakgrunder men med den gemensamma nämnaren att de arbetar på en förlag på Manhattan. Jaffe skildrar sökandet efter en hygglig karl att gifta sig med, en väg att gå i karriären och rent allmänt hur livet faktiskt tedde sig för en arbetande kvinna på 50-talet.

Idag känns den dessutom väldigt aktuell i och med Mad Men-hysterin (Don Draper har dessutom citerats på omslaget med "This is fascinating", sånt gillar jag) och jag skulle nästan chansa på att skaparna till Mad Men har hittat inspiration i Det bästa av allt. Cheferna stöter på sekreterarna, fruarna väntar i huset utanför stan och sprit och cigaretter i en salig röra.

Det är ingen djup och svår litteratur, den är tvärtom lättsmält och trivsam och jag ser alls inget fel i det. Är man en sucker för svunna tider så är den en perfekt sommarbok, allt sker som ska ske, i mångt och mycket iallafall, och man suckar förnöjt när den är utläst. Det enda som jag reagerar på är att boken är så otroligt heterosexuell. Alla kvinnorna letar efter en man, något annat är inte att reflektera över. I periferin finns de homosexuella männen, men de nämns bara i förbifarten och några lesbiska kvinnor existerar överhuvudtaget inte. Men det är väl likadant i Mad Men?

The S-croft crew

Om ett par timmar sitter jag på ett tåg till Varberg för att möta upp fina gamla väninnor. Med mig på tåget har jag bästisen Rebecca som så snällt valde att sitta brevid mig i fyran på Bråhögskolan i Staffanstorp. Rebecca och jag har bland annat ett förflutet i tjejgruppen Cool Girls, en kort karriär som pyromaner (ingen skada skedd, vi försökte utan framgång att smälta mynt) och en sommar på Irland.
Någonstans på vägen hoppar Frida på, som är min äldsta vän, vi går way back till 1C i ovannämnda skola. Vilket betyder att vi har känt varandra i 25 år. Frida hade coola kläder och en vit stereo, fräsig brud helt enkelt.

Framme i Varberg ska vi checka in på Varbergs Kurort. Där väntar förhoppningsvis, men antagligen inte, Lina, Elin, Dori och Greti. Minst två i den gruppen har väldigt svårt att passa tider.
Lina gick också i min klass på mellanstadiet. Hon är snurrig, tidsoptimist och har en "lugn det ordnar sig"-filosofi. En gång fick jag ett vykort av Lina, adresserat till det gula huset på hörnan nära Järnvägsgatan.
Tvillingarna, Dori och Greti, kom in i gänget via Lina. De kan prata, shoppa och äta, men också lyssna och kramas när man behöver det. Greti har svår årtalsdyslexi och fick oförtjänt rykte om sig att alltid vara sen, tills det framgick att det var Dori som var snigeln.
Elin lärde jag inte känna förrän i högstadiet, då vi spanade på killar i korridoren på Centralskolan. Vi har hängt på Öland, bytt kläder, blonderat oss och varit varandras dejt på gymnasiebalen.

Det kommer att bli en helt fantastisk helg, med dessa fantastiska vänner. Det ska spaas, tränas, pratas, skrattas och dansas. All kärlek, flickor!