Martina Thun: I-landsproblem i bloggen

Om det inte har framgått tidigare, jag älskar Martina Thun. Nedan är en av anledningarna.

Martina Thun: I-landsproblem i bloggen

Ru

Edits bonusbok var Ru av Kim Thúy, en nätt liten bok skriven i korta avsnitt. Författarinnan lämnade Vietnam som båtflykting 1978 och skriver ner sina minnen och tankar om Vietnam och barndomen som små minnesfragment. Det känns som när man själv sitter och låter tankarna vandra, efter en stund minns man inte vad det var man tänkte på från början. Lite så är boken, men mer genomtänkt och smart. Överraskande bra.

1Q84

På morgondagens Editträff ska vi prata om Haruki Murakamis 1Q84, första delen. Jag erkänner att jag inte läst Murakami tidigare, även om jag har Norwegian wood i bokhyllan. Jag har helt enkelt inte kommit mig för att läsa honom. I Edit har vi minst en ivrig förespråkare för herr Murakami så jag tänkte, nu eller aldrig.


Jag är inte jättesåld. Men jag är inte heller besviken. Jag skulle säga VG.


1Q84 handlar om två personer, Aomame och Tengo, den ena yrkesmördare, den andre författare. Aomame jagar kvinnomisshandlande män och Tengo spökskriver en hyllad roman. De möts inte under hela boken, men ju längre historien pågår får vi reda på att de har en del gemensamt. Jag blir inte omedelbart gripen av berättelsen, tycker ibland att språket är lite banalt. Men jag slukas och dras in i detta parallelluniversum som Aomame kallar 1Q84. Och det är just som jag ser fram emot ett fantastiskt slut där lösa trådar reds upp, som jag minns att det är en trilogi. Snopet. Nu blir det till att läsa resterande delar också.


Nyfiken på Edit? 

Gudrun Sjödén

Om du tar en tur till Hammarby Sjöstad finns chansen att du får åka i vårens hetaste tvärbanevagn, Gudruns. Jag blir lycklig när jag ser den. Ännu en anledning att åka kommunalt.

Jag har inte lyckats fota vagnen själv, utan lånar en bild från Spårvägssällskapet

Dorothy Sayers någon?

Jag är inget big fan av deckare. Jag läser typ aldrig deckare. Jag gillar i och för sig klassiska engelska deckare, säg, Agatha Christie och Arthur Conan Doyle. Och titta nu vad som finns, en superfin box med Dorothy Sayers "klassiker". Jag vill ha den. Enbart för att den är fin. En orsak så god som någon, men i fallet böcker känns det som att även innehållet spelar en ganska stor roll.

Är det någon som har läst Dorothy Sayers och kan gå i god för att den superfina boxen är väl investerade pengar?

Snart i min bokhylla?

Det här med känslor. Del 2

Mest känslosam blir jag när personer i min närhet visar ömhet och kärlek. Jag jobbar mycket med Ensam är stark. Jag har en mask av järn som jag ogärna tar av mig, men om du klappar mig på axeln och frågar hur jag mår så rämnar murarna.
Ensam är inte alltid starkast. Det har varit mycket kärlek den senaste tiden och det gör mig oerhört glad. Samtidigt som jag gråter.

Det här med känslor

Jag är en känslomänniska. Jag har väldigt lätt att bli rörd, vare sig det gäller att bli ledsen eller glad. Jag gråter när jag är arg och jag gråter när jag är glad. Helst gråter jag när något berör mig, på ett positivt sätt. Igår grät jag när jag hörde Old man river på radion, med Paul Robeson. Vilken röst. Old man river fick mig osökt att tänka på Hasse Alfredsons skånska version, Ål man river "Ål man river / blir rent fördärvad / men ål man röker / blir ganska läcker", som får mig tårögd för att den är fyndig och för att jag saknar Skåne. Både roligt och sorgligt alltså.

På tal om ål så var min far ålakung i sin ungdoms senare dagar. För er icke-skåningar kan jag berätta att det betyder att han fångade en ål med sina bara händer i en tunna vatten. Det är stort. Och det är stort att vara dotter till en ålakung.

Jag har ingen bild på min far ålakungen, men googla ålakung så ser ni många fina bilder. Jag föreställer mig att min far hade både krona och mantel.

Kärlekens historia

Nicole Krauss är aktuell med Det stora huset, en bok som jag är väldigt sugen på. På senaste Edit-träffen nämndes hennes första bok, Kärlekens historia, så jag tog mig an den först. Den var helt fanstastisk! Jag vill läsa den hela tiden, om och om igen.

Jag vet inte hur jag ska beskriva den utan att avslöja det fina med historien. Det är, såklart, en kärlekshistoria, men den har så många olika lager (som en lök). Den handlar på något sätt om Leo och Alma, fast mest om Leo. En gammal farbror, invandrad från Polen. Han minns sin ungdom och han minns Alma. Samtidigt berättar 14-åriga Alma, en annan Alma, sin livshistoria.

Det är en rörande roman, så kan jag väl säga. Den är rörande som i rolig, sorglig, smart. Jag snyftade en hel del de sista sidorna. Precis som en lök alltså.