I somras var jag med föräldrarna på Kulturhuset och såg en utställning med Stig Claesson. Mina första minnen av Slas är ett fantastiskt tråkigt barnprogram någongång på 80-talet, med fula skissade gubbar och en malande gubbröst som berättade om "när jag var liten..."
Detta har ändrats genom åren och jag har kommit att gilla Slas, både som konstnär och författare. Kulturhusets utställning var verkligen att rekommendera.
Kärleken till Slas har dock fått sig en törn efter att ha läst Nils Claessons biografi över fadern, Blåbärsmaskinen. Där framställs han som en ruskigt alkoholiserad och elak karl, som trycker ner sin fru och är högst ointresserad av sina barn.
Jag har svårt att se syftet med boken. Klart att man vill klargöra att sin folkkäre far inte var riktigt så mysig och fantastisk privat, men det blir för mycket snask och smutskastning. Och som min mor sa när jag ondgjorde mig över vilken usel och alkad gubbjävel Slas verkade vara: "Så var de alla". Jamendåså.
Varanteatern tolkar Slas:
Det barnprogrammet hade jag glömt bort! Tyckte också det var fruktansvärt tråkigt.
SvaraRadera