Nu är det inte långt kvar...

Kostymdrama

Just nu överkonsumerar jag filmer och tv-serier där karaktärerna har avancerade håruppsättningar, långklänningar och något förlegade värderingar. Downton Abbey är avklarat, En Förlorad Värld är pågående med ett kortare avbrott för Elvira Madigan. Åh frosseri frosseralla.

Vår man i Shanghai

Tidigare i år fick jag erbjudandet att läsa Åsa Lantz Vår man i Shanghai som e-bok.

Om jag ska börja med boken: Låt mig säga så här, det var inte min bästa läsupplevelse. Först och främst var den dåligt korrläst och bara det gör att man vill sluta läsa omedelbart. Det var alldeles för många huvudkaraktärer och jag hade svårt att se hur de hängde ihop. (Insåg senare att detta var andra delen i en trilogi så det förklarade kanske min förvirring.) Berättelsen hoppade i tiden och kapitlen som utspelade sig på tidigt 1900-tal var så dåliga att nästan ville gråta.

En journalist får reda på att hemlösa män återkommande reser till Shanghai och vill veta varför. En hemlös försvinner i Shanghai samtidigt som konstiga Youtube-klipp mejlas till hans anhöriga. Journalisten, Isa, beslutar sig att åka till Shanghai för göra ett scoop. Samtidigt åker skådespelaren Viggo dit för en privat teaterföreställning medan hans polispojkvän försöker lösa mysteriet med de hemlösa männen i Sverige. Viggo och polisens fosterbarn är dessutom inblandad i en internetsida som påhejar självmord. Allt flätas såklart samman i slutet. Jag kan tyvärr inte rekommendera den här boken till någon, inte ens de som gillar deckare. Lägg er tid på något bättre.

Däremot måste jag ge tummen upp för e-boken och paddans läsupplevelse. Efter visst tekniskt klydd i början flöt det på förvånansvärt bra och det är ju bra mycket smidigare med en liten padda i väskan än en klumpig bok. Så summa sumarum, Shanghai-boken - shit, e-boken - hit.

Medicinen

Hans Koppels andra bok, Medicinen, är av samma skrot och korn som Vi i villa. Kort, intensiv och underhållande.

Ensamstånde mamman Johanna jobbar som journalist på ett magasin riktat till kvinnor, ansvarig för resereportagen. Hon håller sig i bakgrunden, har ett haltande självförtroende och kommer varken överens med sin exman eller sin chef. För att kunna ta med sig sina barn på semester ställer hon upp som försöksperson för en munsårsmedicin i förhoppning att få in lite extrapengar. Medicinen påverkar henne på fler sätt än vad den är ämnad för.

Det som slog mig när jag läste boken och som jag ofta diskuterat med andra är hur ovanligt det är att författare skriver med det andra könet som huvudperson och hur ofta det blir väldigt dåligt. Men Hans Koppel lyckas ovanligt bra tänker jag, för att sen slås av att jag inte har en aning om Hans Koppel är en man eller kvinna. Damn you pseudonym.

Vi tolererar inga förlorare

Britt-Marie Mattson har skrivit en mastodontbok över klanen Kennedy, från pappa Joes politiska karriär till Teds död 2009. Samtidigt som vi följer familjen Kennedys utveckling och sammandrabbningar, väver Mattsson in 1900-tals historia och samhälle. Tänk Mina drömmars stad-serien, fast inte alls lika bra. Det ska vara en roman och inte biografi, vilket gör det svårt att helt och hållet slukas av berättelsen.

Dock är jag en sucker för Kennedyarna och den så kallade förbannelsen som ligger över släkten. Efter att ha läst boken måste jag nog medge att de är ovanligt otursförföljda. (Om man nu kan kalla oväntade dödsfall i ung ålder för otur). Även om boken kanske var i det mastigaste laget gillade jag den. Såklart var det ett stort fokus på JFK men jag tycker ändå att Mattsson fick med mycket om övriga Kennedys, mer eller mindre. Några systrar förblir fortfarande relativt anonyma och nog hade det varit intressant att veta mer om dagens Kennedys. Men då hade ju boken aldrig tagit slut.

När man läser biografier är en del av tjusningen alla bilder, nya och gamla, som bryter av kapitlen. Det var extremt fattigt med Kennedy-bilder i Mattsons bok. Och jaaaa, jag vet, den räknas inte som biografi utan roman, men mer än tio bilder kunde hon ju bjussa på. Då hade jag varit nöjd