Presidentens hustru

Jag lånade Presidentens hustru av en mycket entusiastisk vän som hade många lovord att säga om boken. Curtis Sittenfeld har skrivit och det borde ju ringa en liten varningsklocka hos mig. Jag vet att alla gillar Curtis men hon tänder inga eldar hos mig. Och inte heller nu. Det är på inget vis en dålig bok, det är bara något som stör mig med den, vilket även är fallet med hennes tidigare böcker. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, bara att jag stör mig. Irriterande.

Berättelsen är delvis baserad på Laura Bushs liv, alltså token George W. Bush fruga. Vi får följa hennes liv från flickskoleåldern till nutid, boendes i Vita huset. Problemet för mig när jag läser sådana här böcker är att jag vill veta vad som är sant och vad som är påhitt. Jag vill ha fakta.
Hon ("Alice", Laura?) växer iallafall upp som ensambarn till snälla föräldrar och en smyglesbisk farmor i en småstad i Wisconsin. Efter hyfsat händelserika high school-år börjar hon arbeta som bibliotekarie tills hon träffar rikemanssonen Charlie. De gifter sig ganska omedelbart och hon slutar arbeta och han börjar kampanja för diverse politiska ämbeten. Sen får de barn och han blir president. Slut. Ungefär så.

Det är många sidor som fylls ut. Charlie blir inte president förrän tvåtredjedelar in i berättelsen. Då har Alice tyckt synd om sig själv ganska mycket, till stor del hennes eget fel. Börja jobba om du tycker att det är så hemskt att vara hemmafru, skilj dig från alkoholistmannen om det stör dig så mycket. Puh!
Jag kan visst rekommendera boken till alla Curtis-lovers, och mamma. Men för egen del så var det nog sista romanen jag läser av henne.

Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken

Jag såg tv-serien och satt som fastklistrad i tre timmar. Sen fick jag låna första delen av trilogin i bokform och satt som fastklistrad där med. Jonas Gardell har skrivit en alldeles fantastisk bok om kärlek och när kärleken leder till den där förfärliga sjukdomen.

Men det är inte bara en roman om kärlek och aids, det är också en skildring av hur man behandlade aidspatienter och homosexuella på 1980-talet, det är en berättelse om Stockholm och att växa upp på landsbyggden.

Jag är för första gången inte ledsen över att ha sett filmatiseringen först, den gav en bra bakgrund. Boken går djupare in på personerna och relationerna och jag längtar verkligen till nästa del. Även om jag vet hur det slutar.

The Daylight Gate

Vill ni läsa en ruskig och säkert riktig skildring av en av häxjakterna i 1600-talets England ska ni läsa The daylight gate av Jeanette Winterson. Inspirerad av verkliga händelser och verkliga personer har hon skrivit en obehaglig men gripande berättelse om hur en grupp kvinnor jagades och åtalades (och torterades) efter anklagelser om trolldom och häxkraft.

Det är på inget sätt en förskönande skildring. Jag blir flera gånger illamående av de ingående beskrivningarna av kvinnornas behandlig i både fängelsehålan och i samhället.

Huvudperson är Alice Nutter, en änka av obestämd ålder, med en ansenlig förmögenhet. Bara det väcker häxförföljarnas största misstanke. Hon blir mer eller mindre motvilligt indragen i förföljelsen av en grupp anklagade kvinnor, som inte har behandlats väl av samhället, för att uttrycka det fint.

Det är en kort men gripande bok. Jag rekommenderar att sträckläsa den (dock inte i pendeltrafiken, det behövs lugn och ro för att verkligen ta till sig alla fasligheter) och förfasas över hur jäkla illa mänslikgheten har betett sig för bara några hundra år sen.