Jag lånade Presidentens hustru av en mycket entusiastisk vän som hade många lovord att säga om boken. Curtis Sittenfeld har skrivit och det borde ju ringa en liten varningsklocka hos mig. Jag vet att alla gillar Curtis men hon tänder inga eldar hos mig. Och inte heller nu. Det är på inget vis en dålig bok, det är bara något som stör mig med den, vilket även är fallet med hennes tidigare böcker. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, bara att jag stör mig. Irriterande.
Berättelsen är delvis baserad på Laura Bushs liv, alltså token George W. Bush fruga. Vi får följa hennes liv från flickskoleåldern till nutid, boendes i Vita huset. Problemet för mig när jag läser sådana här böcker är att jag vill veta vad som är sant och vad som är påhitt. Jag vill ha fakta.
Hon ("Alice", Laura?) växer iallafall upp som ensambarn till snälla föräldrar och en smyglesbisk farmor i en småstad i Wisconsin. Efter hyfsat händelserika high school-år börjar hon arbeta som bibliotekarie tills hon träffar rikemanssonen Charlie. De gifter sig ganska omedelbart och hon slutar arbeta och han börjar kampanja för diverse politiska ämbeten. Sen får de barn och han blir president. Slut. Ungefär så.
Det är många sidor som fylls ut. Charlie blir inte president förrän tvåtredjedelar in i berättelsen. Då har Alice tyckt synd om sig själv ganska mycket, till stor del hennes eget fel. Börja jobba om du tycker att det är så hemskt att vara hemmafru, skilj dig från alkoholistmannen om det stör dig så mycket. Puh!
Jag kan visst rekommendera boken till alla Curtis-lovers, och mamma. Men för egen del så var det nog sista romanen jag läser av henne.
Vadå mamma? Jag vill inte läsa skitböcker
SvaraRadera