Mats kamp

Som en fristående fortsättning på Hey princess skriver och ritar Mats Jonsson om livet som gift, och senare med barn, i Stockholm på 2000-talets första decennium. Mats kamp är tragikomisk och väldigt, väldigt bra. Det är en rak och öppen skildring av en bergochdalbanekarrär, om vänner, familj, det fina och det jobbiga med att bo i Stockholm och hur jävligt det verkar vara med föräldrakooperativa förskolor. Och en liten del kändisuthängning, alltid kul.

För mig var Hey princess en generations(serie)roman och jag är himla glad att uppföljaren håller samma klass och stil. Om 40 år ska kidsen tvingas läsa om indiepop och after work på Carmen och att gå hem över Västerbron en sommarnatt och de ska gäspa och jag ska le och minnas min ungdom som en fin sådan.

Malin från Skaftnäs

Malin Wollin skriver krönikor, bloggar, är ihop med en fotbollsspelare och har en hög med ungar. Hon är också kvick, rolig och har samlat några av krönikorna i en trivsam bok. Jag skrattar flera gånger högt på tunnelbanan, både åt igenkännande situationer (teknikstrul) och för mig helt främmande situationer (att som republikan och enda journalist ställa frågor till kungen under en militärövning i skogen). Tack Malin för att du har lyst upp en grå och mörk höst. Och tack Piratförlaget för att ni inte bara ger ut Läckberg och Marklund.

Virkat sätter piff på tillvaron

Jag har virkat en liten dyna eller överdrag eller vad vi ska kalla det till vår pall.

Så här gör du: Ta en styck Ikea-pall (billig). Köp den minsta burken målarfärg du kan hitta (dyr). Skit i olja eller annat som målarbutiken försöker lura på dig, det går lika bra att måla ett extra lager. Virka en jättestor mormorsruta i tjockt ullgarn. Gå lös med häftpistolen för att få rutan på plats. Voila!

Ni missar väl inte?

Undrar ni vad som hände på senaste Edit-mötet, hemma hos yours truly? Läs här. Det bjöds inte bara på grekisk mat utan även visning av liten Frans. På det hele mycket trivsamt.

Etta på godistoppen

Boken om Blanche och Marie

Se upp i Sjöstan, ikväll kommer Edit! Plus två bebisar varav en är nykläckt. Då ska vi, förutom finfina Easter Parade, diskutera P.O. Enquists Boken om Blanche och Marie. Iallafall litegrann, iallafall jag och Josefin.

Marie är aka Maria Skłodowska, aka Marie Curie och Blanche är berättelsens huvudrollsinnehavare. Boken bygger på hennes tre frågeböcker och genom dem får vi stötvis och fragmentariskt fram berättelsen om Marie och Pierre och följande skandal och om Blanche och hennes vistelse på Salpêtrière, Paris mentalsjukhus, där hon blev berömd genom dr Charcot och hans "forskning" på hysteriska kvinnor. Efter Charcots död hjälper hon makarna Curie i framställningen av radium, ett arbete som till slut får henne att sitta i en liten låda, med två ben och en arm amputerade.

Boken är till en början ganska svårläst. Tråden är svår att följa, men ger man sig bara fanken på att klara det är det väl värt all möda. Det hoppas fram och tillbaka i historien och det är ibland kryptiska meningar han skriver, den gode P.O. Men det är en intressant och gripande berättelse, fiktion blandat med fakta. Man vet inte vad som är sant eller falskt och det spelar heller ingen roll.

I förbifarten nämns den mexikanske gruvarbetaren Pasqual som har ett minihuvud i pannan och heter Maria. Maria kan inte prata, men hon blinkar och mimar med munnen. Man får intrycket att de har en slags kärlekrelation. Det där lät ju helknäppt så jag googlade snabbt på Pasqual i förhoppning att se en bild på galenskapet. Och visst fanns det en Pasqual, men dock ingen Maria. Pasqual hade en freaking jäkla stor cysta i pannan och fick med hjälp av lite vax och smink jobb på en cirkus som "Mannen med ett litet huvud i pannan". Och nu vet ni det.

Blanche visas upp i hysteriskt tillstånd inför ett gäng gubbar

Pasqual och Maria

Nyvaxat

Ibland lyser en till synes grå tisdagmorgon upp med hjälp av den lokala Icahandlaren som delar ut frukostpåsar. Äpplet ser dock ut som något Snövits elaka drottningstyvmor skulle servera, så det blir nog bara bulle och juice till frulle för mig.

Ett spel på mina känslor

När man får hem ett bokpaket från Ordfront innehållandes Mats kamp blir man först väldigt glad, sen väldigt arg när det visar sig att maken snabbt snor den och läser 75 sidor. Sådär bara.

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

Alltså, titeln på Gunnar Ardelius debutroman får mig att gråta. Finaste titeln. Tyvärr fick inte innehållet i boken mig att gråta. Eller skratta eller känna någonting, förutom lite irritation. Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket är skriven i korta lyriska stycken och jag tycker att det är svårt, så svårt att läsa. Jag vill gilla men det gååår inte. Ledsen Gunnar. Sen är det ju lite fint att Gunnar är född 1981 och inte 1921 som man gärna tror.

Easter parade

Bokcirkeln Edit framröstade vid senaste bok- och matträffen Richard Yates Easter parade till månadens läsning. Lite stolt måste jag påpeka att det var jag som tipsade om boken och nu förstår ni att detta är en bok som gick hem hos editarna (har jag gissat mig till efter diverse facebook/blogginlägg).

Vi får följa systrarna Sara och Emily från 1930-talet och fram till Saras död på 70-talet. Uppfostrade av nipprig och alkoholiserad mamma väljer de två olika vägar i livet, Sara gifter sig ung och flyttar ut på landet medan Emily byter män som andra byter påslakan, typ.

Easter parade, I love you. Så himla bra. Jag har ju tidigare påpekat att jag har svårt att tycka om böcker som inte har tilltalande karaktärer, men jag ska nu villigt erkänna att jag är böjd att göra ett undantag. Ingen av de tre kvinnliga huvudkaraktärerna är särskilt angenäma, men på något sätt tycker man om dem. Kanske inte mamman då, hon är faktiskt vedervärdig, men systrarna har något, kanske det berömda Det? Det är som att de vill väl, men att deras öde redan är satt. Medvetet eller inte följer de sin mors väg mot alkoholism och sinnesjukdom.

Richard Yates har även skrivit Revolutionary road, som kommer att bli läst av mig inom en snar framtid. Och så ska jag komma på en passande och god maträtt att bjussa Edit på.

Niceville

En liten snackis den senaste tiden har väl varit Kathryn Stocketts Niceville, mycket tack vare filmen med samma namn som finns på en biograf nära dig. Boken handlar om 1960-talets Mississippi och staden Jackson i synnerhet. Huvudpersonen Skeeter är uppvuxen på en bomullsplantage och har, som så många av hennes vänninor, uppfostrats av en svart hemhjälp. Efter att hon flyttat hem efter sina år på college försöker hon slå sig fram som journalist och får till slut jobb på lokaltidningen, med en kolumn om husmorstips. Då hon är uppvuxen med hemhjälp är inte borttagning av fettfläckar hennes starka sida och hon kommer på så sätt i kontakt med hembiträdena Abileen och Minny. Tillsammans börjar de skriva på en intervjubok om hembiträden och deras vita chefer, hemmafruarna.

Niceville är en till hälften en puttrig roman om 60-talets söder och till hälften en skildring av hur rasfrågan såg ut för 50 år sedan. Självklart är det horribelt hur de svarta behandlades men jag tycker ändå att Stockett visar båda sidor av myntet på ett bra sätt. Det är inte en ensidig berättelse om förtrycket mot svarta utan även en berättelse om att vara vit kvinna i södern och vad som förväntades av henne.
Jag tyckte mycket om att läsa Niceville, däremot är jag inte alls sugen på att se filmen. Det tolkar jag som att boken fyllde sitt syfte och att jag inte vill att en Hollywood-produktion ska förstöra min upplevelse.

Spaning

När någon utropar "Nä min själ!" är personen med största sannolikhet från Skåne.
Används i sammanhanget aldrig i livet, vad är det du säger, glöm det.

Alltid den där Anette!

Jag gillar när en bok leder till en annan bok. Väldigt ofta kan man se mönster i min läsning (och i allt annat jag gör).

Att den efterlämnade systern i Jag saknar dig, jag saknar dig vände sig till Peter Pohl för att få sin berättelse nerskriven berodde på att hon hade läst hans tidigare bok Alltid den där Anette! Anette förlorar sin tvillingsyster och ädre bror precis innan hon ska börja skolan. Av någon anledning tycker inte hennes föräldrar att skolan ska informeras om att hon bär på en så stor sorg, utan låtsas att hon inte har eller har haft syskon. Skolan i sin hand tycker att Anette är ett osedvanligt bångstyrigt barn och skyller så gott som alla bråk och fel på henne.

Jag tyckte att boken var riktigt obehaglig att läsa eftersom det finns inte en enda sympatisk vuxen i berättelsen, varken lärare eller förälder. Alla skyller på varandra och på barnen. Bra bok, men den lämnar mig nerstämd och gråtfärdig.

På kurs med Lisa

Det är mest virkning och pensionärsaktiviteter på bibban nuförtin.

Förresten, var det bara jag som såg ett barnprogram som hette På kurs med Kurt på 80-talet? Om inte: vad handlade det om? Kommer bara ihåg en gummibåt och att huvudrollsinnehavaren (Kurt?) åt en flugsvamp.

Drottningen vänder blad

Under en promenad med sina hundar hamnar den engelska drottningen i en bokbuss. Hon har inte varit mycket av en läsare förut, men med hjälp av sin nya hovassistent blir hon snabbt bokfrälst. Så till den grad att hon sitter och läser i kortegevagnen. Alan Bennett har skrivit en trivsam liten bok om litteraturens kraft och det brittiska hovet. Jag avslutar den med ett småleende och går vidare.