Vår man i Shanghai

Tidigare i år fick jag erbjudandet att läsa Åsa Lantz Vår man i Shanghai som e-bok.

Om jag ska börja med boken: Låt mig säga så här, det var inte min bästa läsupplevelse. Först och främst var den dåligt korrläst och bara det gör att man vill sluta läsa omedelbart. Det var alldeles för många huvudkaraktärer och jag hade svårt att se hur de hängde ihop. (Insåg senare att detta var andra delen i en trilogi så det förklarade kanske min förvirring.) Berättelsen hoppade i tiden och kapitlen som utspelade sig på tidigt 1900-tal var så dåliga att nästan ville gråta.

En journalist får reda på att hemlösa män återkommande reser till Shanghai och vill veta varför. En hemlös försvinner i Shanghai samtidigt som konstiga Youtube-klipp mejlas till hans anhöriga. Journalisten, Isa, beslutar sig att åka till Shanghai för göra ett scoop. Samtidigt åker skådespelaren Viggo dit för en privat teaterföreställning medan hans polispojkvän försöker lösa mysteriet med de hemlösa männen i Sverige. Viggo och polisens fosterbarn är dessutom inblandad i en internetsida som påhejar självmord. Allt flätas såklart samman i slutet. Jag kan tyvärr inte rekommendera den här boken till någon, inte ens de som gillar deckare. Lägg er tid på något bättre.

Däremot måste jag ge tummen upp för e-boken och paddans läsupplevelse. Efter visst tekniskt klydd i början flöt det på förvånansvärt bra och det är ju bra mycket smidigare med en liten padda i väskan än en klumpig bok. Så summa sumarum, Shanghai-boken - shit, e-boken - hit.

Medicinen

Hans Koppels andra bok, Medicinen, är av samma skrot och korn som Vi i villa. Kort, intensiv och underhållande.

Ensamstånde mamman Johanna jobbar som journalist på ett magasin riktat till kvinnor, ansvarig för resereportagen. Hon håller sig i bakgrunden, har ett haltande självförtroende och kommer varken överens med sin exman eller sin chef. För att kunna ta med sig sina barn på semester ställer hon upp som försöksperson för en munsårsmedicin i förhoppning att få in lite extrapengar. Medicinen påverkar henne på fler sätt än vad den är ämnad för.

Det som slog mig när jag läste boken och som jag ofta diskuterat med andra är hur ovanligt det är att författare skriver med det andra könet som huvudperson och hur ofta det blir väldigt dåligt. Men Hans Koppel lyckas ovanligt bra tänker jag, för att sen slås av att jag inte har en aning om Hans Koppel är en man eller kvinna. Damn you pseudonym.

Vi tolererar inga förlorare

Britt-Marie Mattson har skrivit en mastodontbok över klanen Kennedy, från pappa Joes politiska karriär till Teds död 2009. Samtidigt som vi följer familjen Kennedys utveckling och sammandrabbningar, väver Mattsson in 1900-tals historia och samhälle. Tänk Mina drömmars stad-serien, fast inte alls lika bra. Det ska vara en roman och inte biografi, vilket gör det svårt att helt och hållet slukas av berättelsen.

Dock är jag en sucker för Kennedyarna och den så kallade förbannelsen som ligger över släkten. Efter att ha läst boken måste jag nog medge att de är ovanligt otursförföljda. (Om man nu kan kalla oväntade dödsfall i ung ålder för otur). Även om boken kanske var i det mastigaste laget gillade jag den. Såklart var det ett stort fokus på JFK men jag tycker ändå att Mattsson fick med mycket om övriga Kennedys, mer eller mindre. Några systrar förblir fortfarande relativt anonyma och nog hade det varit intressant att veta mer om dagens Kennedys. Men då hade ju boken aldrig tagit slut.

När man läser biografier är en del av tjusningen alla bilder, nya och gamla, som bryter av kapitlen. Det var extremt fattigt med Kennedy-bilder i Mattsons bok. Och jaaaa, jag vet, den räknas inte som biografi utan roman, men mer än tio bilder kunde hon ju bjussa på. Då hade jag varit nöjd

Vi i villa

Pseudonymen Hans Koppel har skrivit en sådär trivsam mellanbok. En kort, lättläst, underhållande bok som du kan läsa när du just har avslutat en tung tegelsten och inte är så värst sugen på att genast ta dig an nästa bok i den där högen med böcker som har legat och väntat för alltid. Då läser du Vi i villa.

Huvudpersonen Anders bor i ej nämnd förort till Stockholm, med en mobbad dotter och en fru som bara är där och som alltid har varit där. Grannen är nån slags skrytig höjdare och en gång i veckan spelar de innebandy med resten av de andra manliga grannarna, alla med fru och barn, villa och Volvo. Slentrianlivet blir till sist för mycket för Anders och han skaffar sig spänning i vardagen.

En bra början på dagen

Bonjour tristesse

Utgiven 1952 av den då 18-åriga Francoise Sagan och även detta ett boktips från Josefin. Kort och intensiv berättelse om Cécile som spenderar sitt sommarlov med sin playboy till far och hans unga älskarinna Elsa. En dag kommer en väninna till Céciles döda mamma på besök och Elsa byts raskt ut mot den äldre Anne och förlovningen proklameras strax därefter.

Cécile beundrar till en början Anne men beundran byts snabbt till svartsjuka och hon planerar att med hjälp av Elsa och sin egna älskare Cyril bryta pappans förlovning.

Boken riktigt osar av fransk dekadens och alla mina förutfattade meningar om fransmän uppfylls. Den 17-åriga Cécile både kedjeröker och dricker sig berusad i sin fars sällskap och hon pratar ohindrat om sin älskare. Pappan döljer inte sina kvinnoaffärer och hans dotter verkar inte ha några problem med dem heller. Jag tycker inte riktigt att boken har klarat sig till 2000-talet, även om den fortfarande väcker frågor om det mänskliga psyket och på sina ställen är riktigt underhållande. Men för mig var det mest en bok i förbifarten som inte lämnar något djupare spår.

Stockholm läser

Ånej, då måste jag läsa A. Strindberg iallafall...
Måste säga att förra året var mer till belåtenhet.