Jag läser gärna böcker om andra världskriget, jag vältrar mig lätt i misär och fasansfullheter. Jag skäms lite över det, det känns på något sätt som att man underhålls av andra människors skräck och oerhörda lidande. De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg belönades med Augustpriset för bästa svenska roman 2009 och jag har längtat efter att kasta mig över den och förfasas över hur idiotiska människor det levde i Europa under 1930- och 40-tal och hur man behandlade sina medmänniskor.
Första tredjedelen av boken var jag dock lite besviken (om man kan säga så om en krigsskildring). Den var seg och svår att hänga med i. Boken är baserad på Getto-krönikan och utspelar sig i det judiska gettot i staden Lodz. Det är många namn som räknas upp och kapitlen är lite löst sammankopplade till varandra. En person som nämnts i tredje kapitlet återkommer inte förrän i åttonde och då har jag glömt bort vem det var. Detta kan och hänga ihop med att jag läste den på tunnelbanan och då blir det bara korta läsningar varje dag.
Any roads, den tog sig! Ordentligt. Till slut fastnade namnen och det är en hemsk verklighet som målas upp. Det är många tragiska livöden och få ljusglimtar och det var väl så det var. Många överlevde men väldigt, väldigt många dog. På de mest vedervärdiga sätt. På det stora hela, en utmärkt krigsbok.
Jag är imponerad över att du orkar och vill läsa om misär. Jag tycker att det gör dig till en lite bättre människa än vad jag är, faktiskt. Tycker att det är så himla tråkigt med gråbrun fattigdom och andravärldskrigsmisär. Lite som att äta korngrynsgröt. Nej, jag är imponerad, det är vad jag är.
SvaraRaderaJosefin, jag hade lite ångest och ville radera mitt inlägg, jag anser att det är osunt att vara fixerad vid misär. Nu känner jag mig lite friskare. Även om jag på inget sätt tycker att du är en sämre människa.
SvaraRadera