Korparna

Helt emot mitt uttalande om att våren är ungdomsbokens tid läste jag Korparna av Tomas Bannerhed, vinnare av Augustpriset 2011. Huvudperson är 13-åriga Klas, men det är nog den enda ungdomsreferens boken har. Det handlar mest om ett grått och smutsigt 1970-tal, i ett småländskt bondsamhälle.

Jag förstår varför boken vann August-priset, den är väldigt välskriven, men samtidigt blir jag deprimerad av att läsa den. Det är så mycket elände och sjukdom. Allting är lerigt. Allting är sjuttiotal, det fula sjuttiotalet. Klas hem består av en psyksjuk pappa, en labil mamma och en lillebror som bara syns i periferin. Själv är han sängvätare och något av en enstöring. Hans pappa vill att han ska ta över gården, något som Klas inte alls är intresserad av.

Jag är tudelad till läsupplevelsen av Korparna. Jag känner ingen som helst sympati för huvudpersonerna (och det är ganska viktigt för mig), jag vill inte läsa om sjuka och tråkiga männinskor (jag vet, osympatiskt av mig) men jag uppskattar verkligen språket. Det är vackert och levande och snygg kontrast till det dystra innehållet. Men när det gäller sjuttiotal är jag mer åt Tillsammans-hållet än Korparna.