This is my hometown

Julen har varit en trivsam tillställning. Snön reducerade dock firarskaran något, folk föll bort efter hand och julafton liknade "Tio små negerpojkar". Ett tag såg det ut som att det bara skulle bli jag och mamma och pappa, men både bror och syster trotsade vädrets makter och till slut blev det en munter skara som doppade i grytan, kollade Kalle, rev julklappspapper och mumsade marsipan.

På juldagen säger traditionen att det ska promeneras i Skrylle, men termometern visade minus 12 och vägarna kändes minst sagt instabila så mor och far och jag strosade i Staffanstorp istället. Byn visade sig från sin bästa sida och jag blev nostalgisk och ville flytta tillbaka. Det måste vara åldern. Nästa gång jag är nere ska jag ta kort på de fula, tråkiga 70-tals husen som ska fungera som motvikt varje gång minnet sviker. Men nu får ni bara se mitt fina Staffanstorp, enjoy!

Brågarpsvägen, med kyrkan längst ner. (och några fula hus till höger)



Lite pittoreskt va?



Istappar i massor

Gästis

Stationen och sockerbruksparken med tillhörande mölla

Tågstationen, ej i bruk.

Brågarps kyrka

Tantklubben

Kyrkan och kamouflerad pappa.

Frödings väg, bästa vägen.

Julpynt

Insnöat kryddland, med mammas keramikhjärtan.

God jul, vänner!

Årets julkort gjordes i olika varianter. Virkad snöflinga eller stjärna, snöpenna eller rödpenna. Det vita under flingan/stjärnan är vit filt och ska föreställa snölandskap (farmor trodde det var himmel...) Jag hade en tanke om att rita en liten stuga, men tid och inspiration tog slut.

Hoppas att ni alla får en riktigt fin jul och att ni kommer fram till nära och kära i dessa trafikkaostider!

God jul!



Snöpennans "snö"-effekter

En av livets frågor

Ibland undrar jag hur webbredaktörerna på Aftonbladet tänker...

Okej, bästa julfilmen

Igår hade maken och jag, säsongsavslutning höll jag på att säga, eller ja, det var ju det det var. Vi hade säsongsavslutning. Jag åker till Skåne idag, så vi hade lite julklappsutdelning och filmkväll.

Varje år tittar vi på Love actually som är världens bästa julfilm. Ingen protest. Jag blev dock lite dåsig efter all paketöppning och julgodis så jag blundade lite i mitten och vaknade lagom till julshowen.

Undersökning, alla kan vara med!

På lunchen började jag prata om duschmössan man hade i lågstadiet för att man inte skulle bli blöt i håret när man duschade efter gympan. Minns ni? Min var grön.

När vissa personer började gapskratta runt bordet insåg jag att den dära duschmössan inte alls var så ihågkommen som jag trodde. Inte ens existerande. Jag försökte förklara hur den såg ut, den var gjord i nån slags plast och man drog den över huvudet och så fanns det en ruta av plast över ansiktet så att man kunde se ut. Högre skratt.

Jag googlade duschmössa och hittade en ynklig bild. I en blogg. Av en tjej från Staffanstorp. Nu började jag ana oråd, var duschmössan en lokal förekomst? Stockholmarna vill inte kännas vid den. Vid lite grundligare efterfrågan visar det sig att de från landsbygden (Värmland, Västergötland) också hade duschmössa. Jag känner att jag är något på spåret.

Svara mig nu, hade du duschmössa? Eller iallafall vill minnas att den fanns?

Här är min tolkning av hur duschmössan såg ut.

Julgranskulor

Min helg har, medan maken blev post-giftemål-svensexad, spenderats med goda vänner i Sala där en av de goda vännerna har ett litet torp. Vi har bakat julgodis (jordnöts-brittle, chokladknäck, bounty-kulor och Rocky road-kluttar), lyssnat på Musikhjälpen, varit dryga skåningar/08-or i lokala stormarknaden, mumsat godis, blivit fnissiga på glögg, pysslat och haft ofantligt roligt.

Jag virkade två julgranskulor, en med granar och en som det står God Jul på. Mönstret hittar du här.

De fattiga i Lodz

Jag läser gärna böcker om andra världskriget, jag vältrar mig lätt i misär och fasansfullheter. Jag skäms lite över det, det känns på något sätt som att man underhålls av andra människors skräck och oerhörda lidande. De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg belönades med Augustpriset för bästa svenska roman 2009 och jag har längtat efter att kasta mig över den och förfasas över hur idiotiska människor det levde i Europa under 1930- och 40-tal och hur man behandlade sina medmänniskor.

Första tredjedelen av boken var jag dock lite besviken (om man kan säga så om en krigsskildring). Den var seg och svår att hänga med i. Boken är baserad på Getto-krönikan och utspelar sig i det judiska gettot i staden Lodz. Det är många namn som räknas upp och kapitlen är lite löst sammankopplade till varandra. En person som nämnts i tredje kapitlet återkommer inte förrän i åttonde och då har jag glömt bort vem det var. Detta kan och hänga ihop med att jag läste den på tunnelbanan och då blir det bara korta läsningar varje dag.

Any roads, den tog sig! Ordentligt. Till slut fastnade namnen och det är en hemsk verklighet som målas upp. Det är många tragiska livöden och få ljusglimtar och det var väl så det var. Många överlevde men väldigt, väldigt många dog. På de mest vedervärdiga sätt. På det stora hela, en utmärkt krigsbok.

Musikhjälpen 2010

Musikhjälpen i P3 handlar om att lyssnarna kan önska låtar och samtidigt skänka en slant till en oerhörd god sak, i år ett försök att stoppa barnhandeln i världen. Det går även att buda på diverse ting, Maria Montazamis tofs eller Zlatans klubbtröja. Samtidigt sitter de tre programledarna instängda i en glasbur i Malmö, ska sända dygnet runt och för inte äta fast föda. Första året det drog i gång, 2008, trodde jag mest att det var ett jippo, men förra året blev jag fast och nu är jag ivrig förespråkare.

Årets programledare är Martina Thun (yeah), Nour El-Refai och Timbuktu. Det kommer att bli bra.



Foto: Mattias Ahlm /Sveriges Radio

Vilken låt jag har önskat? The Killers med All the things I´ve done.

Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Ska du läsa en rolig och sorglig bok ska du läsa Kjersti Annesdatter Skomsvolds Ju fortare jag går, desto mindre är jag. Den handlar om en tant och det i sig tycker jag är sorgligt. Malthea är ensam, hon älskar sylt men orkar inte öppna syltburken och hon vågar inte be killen i kassan i matbutiken om hjälp. Hon vill göra ett avtryck i historien men det blir hela tiden fel. Hon bakar bullar till gårdsfesten men vågar inte gå ner. Hon ringer till nummerupplysningen och frågar om numret till sig själv för att visa att hon finns och komma in i statistiken på mest efterfrågade numret. Det är så sorgligt men ändå fint. Jag myser och gråter.

Författaren är född 1979, det är hennes debutbok och den handlar om en tant. Det är så fint.

The nightmare before christmas

Igår kväll inledde jag årets julfirande med att kolla på den näst bästa julfilmen. (Vilken den bästa är behöver jag väl inte nämna?) För att komma i stämning läste jag först The melancholy death of Oyster Boy & other stories och grät en smula för sen var så sorglig och rolig.


For Halloween,
Oyster Boy decided to go as a human



Nu ska det julstökas och pysslas.

Julkort

Igår inhandlades årets julkortspyssel. I helgen sätter jag igång. Om några veckor får ni se resultatet.

Kanske kommer den spännande snöpennan att användas...

Det finaste...

...jag vet just nu är yllebroderier. Jag vill pynta hela mitt hem i allmogekuddar. Jag vill sitta och brodera i ring med mina vänner och doppa kakor i kaffe.


Åkdyna med skånskt yllebroderi.
Bilden hämtad från Länsmuseet Gävleborgs hemsida.



Mimi & Leo



Mimi

Brorsbarnen fick några månader för sent sina fördelsedagspresenter. Jag skyller på brist på inspiration och 60 mils avstånd. Glada blev de iallafall.



Leo

Mimi har virkats efter en blandning av de två flickmönstrena i Mia Bengtssons böcker. Leo är gjord på Harajukaflickan-mönstret (men säg det inte till honom). Min bror berättade att han hade tagit med dockan till dagis till visningssamlingen. Då blev jag lite rörd.

Jonathan Strange & Mr Norrell

Om man gillar magi, 1800-tal, England och har bra tålamod ska man läsa Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. Tycker man inte om långa sidospår, liten text, 200 fotnoter eller 800-sidor långa böcker behöver man inte bry sig om att titta närmare på den.

Jag kastade inte mig över boken med glädje, ska jag erkänna, trots att jag hade hört många goda ord om den. Tjockleken och den lilla lilla texten avskräckte något. Men den engelska magin lockade mer och till slut blev jag fast. Det är en historia om magins återkomst i England, efter att ha varit vilande i ett par århundranden väcker magikern mr Norrell liv i den och tar anställning vid den engelska riksdagen för att hjälpa till i kriget mot Napoleons Frankrike. Mr Norrelll är dock en bakåtsträvande tråkmåns och han har sett till att ingen annan får praktisera magi. Och så pågår det i ett par år (800-sidor tjock bok som sagt) tills Jonathan Strange upptäcker magin och ger blanka tusan i vad mr Norrell har bestämt. Det kryllar av noter till påhittade verk och kuriosa och de är ofta en halv sida långa. Det är många kapitel som handlar om små bihistorier och ibland går det inte att läsa så noggrannt, då skulle jag väl läsa den än i dag. Men som helhet var den spännande och rolig och Susanna Clarke har lagt ner bra mycket tid på att få ihop alla trådar.

Mordet på Halland

Danska Pia Juul har tidigare uttryckt sin åsikt om svenska deckare, hur många ointressanta och sidfyllande fakta de består av. Jag kan inte annat än hålla med. Svenska deckare faller mig inte i smaken. Pia Juul har skrivit en bok som är helt tvärtom, Mordet på Halland är en kort, avskalad berättelse om Bess och hur hon reagerar på att hennes man, Halland, blir mördad. Jag måste erkänna att jag läste boken på fel sätt. Jag läste den som en deckare och blev mer och mer irriterad av att ingenting sades eller skedde. Bess lullar runt i byn, blir full, flörtar med grannen och är allmänt tafatt. Men vem mördade Halland? undrar jag gång på gång.

Men det är ingen deckare. Det är en roman om vad som händer när någon i din närhet blir mördad, hur du sörjer. Bess försöker kommunicera med sin omgivning, men det uppstår hela tiden missförstånd. Allting förblir väldigt oklart.

Det är en antideckare. Läs den som det.

Tantmuseum

Jag läser i dagens DN att det finns ett tantmuseum mellan Ljusdal och Sveg. Där går alla tanter in gratis. Vad som visas på museet och hur man bevisar att man är tant framgår inte.
Skickat från min iPhone

Syfestival

Förra helgen var det festligheter i Älvsjömässan, det var Syfestival. Jag drog dit Rebecca och Beatrice och trängdes med tanter, pensionärer och gummor. Och vackra, snälla, lagomtjocka, genomkloka, underbara kvinnor. Som jag. Jag försökte räkna hur många män där var, men det var så få så jag glömde bort siffran. Kanske 10.

Knyppla, knyppla, liten spets

Mitt mål med mässan var att få inspiration till nya projekt, jag har ju så få. Jag hade sett i mässprogrammet att det skulle finnas workshop för knyppling. Knyppling har jag velat testa länge. Sitta och knyta fina spetsar. Så var det inte alls. När vi till slut hittade knyppla-båset bland alla tanter, fick jag sitta ner bredvid en annan tant och hon visade snabbt hur man gjorde. Samtidigt som hon pratade i en massa termer som jag fattade noll av. Sen fick jag prova själv. Eftersom jag är en smart person så gjorde jag bara efter tanten och det gick ju bra, fast hon var nog lite missnöjd med resultatet. Hon visade hennes projekt som var ett sjukt avancerat träd. När jag frågade vad hon gjorde med alla färdiga spetsar, visade hon sin pärm där hon hade sparat dem. Jaha.

Nåldyna med törnblom

Jag köpte iallafall ett yllebroderi som jag ska ge mig på efter puffen och jag var sjukt sugen på att köpa nåt annat broderi, men jag blev lite snål och köpte brända mandlar för pengarna istället.

Vi äter lunch i restaurang Syskrinet

Kärleken till Frank

Kärleken till Frank handlar om kärlekshistorien mellan Mamah Cheney och arkitekten Frank Lloyd Wright (för mig okänd, men tydligen känd amerikansk arkitekt), som båda lämnade sina familjer för att leva tilsammans. Då detta var precis före första världskriget var det inget man gjorde i en handvändning och det blev stora rubriker, en kvinna som lämnar sina barn sågs inte med blida ögon. Även Franks karriär fick en törn och han vägrades arbete i USA.

Mamah var feminist och ivrig förespråkare för kvinnlig rösträtt och suffragettrörelsen och när de flyttar/rymmer till Europa kommer Mamah i kontakt med Ellen Key. Hennes idéer om kärlekslösa äktenskap var precis det Mamah behövde och hon blir Ellens amerikanska översättare. Hon lärde sig svenska på universitetet i Berlin.

Samtidigt ritar Frank ett gemensamt hem för dem i Wisconsin, efter ett år i Europa kan de flytta tillbaka till USA och Mamahs make godkänner skilsmässan. Franks fru vägrar dock fortfarande att skiljas så det skapas fortfarande rubriker och de har svårt att visa sig offentligt. De fortsätter dock att leva tillsammans tills allt slutar på det mest fruktansvärda sätt.

Jag tyckte att boken var oerhört fascinerande. Författaren, Nancy Horan (åh vilket olyckligt namn), har gjort ett ordentligt grundarbete och samhällskonstruktionerna är väldigt bra återgivna. Mamah är min idol. Ett tag steg även Ellen Key i mina ögon, jag har fått för mig att jag inte alls gillar henne och hennes idéer om kvinnor och barn. Detta visade sig stämma, hon menade att även om en kvinna skulle överge ett kärlekslöst äktenskap var det katastrof om hon inte tog hand om sina barn. Det är det  kvinnor ska göra, stanna hemma med barnen. Detta ledde även till att Mamahs och Ellens relation brast. Jag gillar fortfarade inte Ellen Key. Nåväl, läs Kärleken till Frank, den är bra!

Jag wikipediade Frank Lloyd Wright. Han har ritat Guggenheim-museet i New York. Bra jobbat. 

Konstslöjdsalong

För någon helg sedan var mina föräldrar uppe i huvudstaden på besök och efter att ha köat igenom terracottaarmén på Östasiatiska museet tog vi oss till Arkitektmuseet, där de har en utställning som heter Konstslöjdsalong 2010. Alla måste se den! Där fanns så fantastiskt fina saker, som fantastiskt kreativa människor har gjort. Jag är så sjukt avis på alla som är kreativa och duktiga.

Så har ni inte varit där, åk dit i helgen! Skeppsholmen är alltid trevligt och Konstslöjdsalongen är lök på laxen.

Kvinna gjord i sytråd



Broderad utrymmningsplan



Rödögd björn med ljusstake av kanin

Draksmidd ljusstake

Jag ska vinna garn!



Jag behöver sponsring i min rutiga filt (än så länge 3 rutor...) och min puff som jag ska virka.

 Känner ni att ni bara måste bli av med det där svarta och naturvita Juvel-garnet som ni har hemma så tar jag tacksamt emot det. Och så kanske ni får se lite resultat...

Krigsresan

För två veckor sen var jag och min man med svärisarna i Frankrike på krigsresa. Under fem dagar skulle både första och andra världskriget avklaras. Två första dagarna var vi i Albert och upplevde skyttegravskriget och resterande dagar spenderades på nordkusten, i Bayeux och blev rejält påminda om D-Dagen och landstigningarna i Normandie. Jag har inbillat mig att jag var hyfsat påläst på krigen, det visade sig att Saving Private Ryan är min största källa, och den har jag bara vaga minnen av. I högstadiet eller gymnasiet skrev jag en "uppsats" om skyttegravskriget. Detta var före datorns inflytt på Frödings väg, så jag skrev för hand och kopierade bilder från Bra Böcker som klistrades in så fint. Pyssel är kul. Om jag inte minns fel så fick jag ganska bra betyg på mitt lilla arbete.

Any roads, första världskriget kallades för ett europeiskt inbördeskrig. Det var först i slutet som jänkarna fick komma och reda ut situationen. Soldaterna var mestadels ungdomar på runt 19 år och det var rysligt sorgligt att se bilder och filmer på småpojkarna och veta vilket öde som väntade dem. Här trodde man fortfarande att man kunde strida värdigt och ärorikt, fransoserna hade t ex röda uniformsbyxor... Fint är bättre än praktiskt. De kom snabbt på andra tankar.


Andra världskriget var smutsigare, inte så mycket närstrider om vi säger så. Och så gott som hela världen var inblandat. Utom Sverige såklart, vi fraktade bara nazister till Norge.

För övrigt har man nu smällt upp en massa villor på Omaha Beach, vilket väl var semesterns stora besvikelse.

Här bjuder jag på lite bilder:



Graffiti i Arras gruvgångar, som tjänade som högkvarter i första världskriget och skyddsrum i andra.



Jag hittade en tjusig australiensare



Kyrkan i Alvert bombades.



Lochnagal-kratern, 100 m i diameter





Kvarlämningar efter engelsmännens landstigningen i Gold Beach



Ett försök till en fin semesterbild...



Skyttegrav. En kilometer från fiendens.



Bland granatkratar i Pointe du Hoc.



Kyrkan i Sainte-Mère-Eglise där en amerikansk soldat fastnade med fallskärmen. Han hänger uppenbarligen kvar.



Som också illustrerades i kyrkfönstret



Vägen upp från Omaha Beach. Road to liberty.



Amerikanska begravningsplatsen



 

Den glömda trädgården

Jag har den senaste veckan sträckläst Kate Mortons Den glömda trädgården. Det var en bok helt i min smak. Det var England, sekelskiftet, mysterier och adel.

Berättelsen hoppar mellan tre generationers kvinnor, fyraåriga Nell hittas ombord på ett skepp på väg mot Australien från England 1913. Hon reser ensam med en resväska som innehåller en sagobok och lite kläder och vill inte tala om vad hon heter. En av hamnarbetarna tar hand om henne och uppfostrar henne som sin egen dotter och avslöjar inte förrän hon fyller 21 att hon är ett hittebarn.

1975 åker Nell till England för att ta reda på vilka hennes föräldrar är och varför hon sattes på ett skepp ensam. Hon har bara enstaka minnen från barndomen innan hon kom till Australien, varav det starkaste är om en kvinna hon minns som Sagoberätterskan, en kvinna som har skrivit boken hon hade med sig i resväskan. När Nell dör 2005 börjar hennes dotterdotter Cassandra att nysta i tråden som Nell har lämnat olöst.

Författaren har gjort ett bra bakgrundsjobb, hon är uppenbarligen väl påläst om hur landskapet ser ut i Cornwall och hur London tedde sig i början av 1900-talet. Historien hoppar som sagt mellan de tre kvinnorna, Nell, Cassandra och Sagoberätterskan, vilket kan bli lite rörigt, men spänningen lyckas hålla i sig boken igenom. Jag tackade nej till skjuts hem från stan i förra veckan för att jag ville läsa boken på tunnelbanan. Det måste ju vara ett bra betyg.

Dagens i-landsproblem

Nackdelen med att läsa fem böcker samtidigt är att man aldrig blir klar med någon av dem. Pust.

Viva la France!

Arla imorgon flyger jag till snigelns fiendeland, Frankrike. Där ska vi förlusta oss i två världskrig, en tapet och en massa gott vin och ostar.

Resan går under namnet Krigsresa, så följdaktligen kommer den största energin läggas på skyttegravar, landstigningar och kratrar. Jag borde leta upp mitt gamla skolarbete om skyttegravskriget, där jag hade kopierat bilder från Bra böcker och klistrat in. Detta var ju pre-internet.

Det jag aldrig i livet kommer att göra är att läsa om På västfronten intet nytt, kanske en av historiens tråkigaste böcker. Den handlar precis om vad den utger sig för, INTET NYTT.



Bayeux-tapeten och soldater i Somme



Fransman















 





Au revoir, mes amis!