Semesterfirare

Idag är sista dagen på semestern. Jag har nyttjat sista veckan väl genom att inte göra något alls. Mest slöat som man ska göra. Jag har inte läst något, inte handarbetat, inte pallat. Jag har: läst serieböcker (Rocky 15-18), spelat Mario Kart (klarat alla Mirror-banor), lagt patiens på Iphonen, kollat film (rekommenderar Bröllopsfotografen, 500 days of Summer och dokumentären om Patty Hearst), hängt i Staffanstorp, Malmö och Tirup, lyssnat på Sommar i P1 och P3 Dokumentär och gått på pyramidspelsmöte. Kanske orkar jag företa mig något imorgon, då är det ju helg och inte semester.

Sommargästerna

Min absoluta favorit på tv är Matador, den helt underbara danska serien som utspelar sig i det fiktiva Korsbæck 1929-1947 och med de två familjerna Andersen Skjern och Varnæs i centrum. Alltså, den har allt, krig och fred, kärlek och hat, humor och dramatik. Och otroligt tjusiga kläder och frisyrer. Om ni inte har sett den, se den nu! Jag har boxen, men då måste ni lova att lämna tillbaka den.

Kvinnan som har skrivit manus till Matador heter Lise Nørgaard och är värsta krutgumman. Hon är över 90 år gammal och har även skrivit en del böcker. Jag kan rekommendera Volmer och den självbiografiska Bara en flicka, som handlar om hennes borgerliga uppväxt i Roskilde på 1920-talet och hur besviken hennes föräldrar var när hon föddes och inte var en pojke.

Sommargästerna handlar om de boende på A.P. Jensens Vej i ett litet samhälle utanför Köpenhamn. Det är sex välbärgade familjer som har sina sommarresidenser på den lilla gatan nere vid stranden och därmed endast träffas på sommarhalvåret. Och tur är väl det, då de inte kommer särskilt bra överrens. Det enda som de är enade om är att de inte tycker om varandra och det är bara när det krävs någon åtgärd mot en annan granne som de pratar med varandra, t ex när familjen Jebbes silverpoppel skymmer havsutsikten och resterande grannar gör en gemensam sak i att få bort den. Ett år hyrs ett av husen ut till det charmerande och gåtfulla paret de Carleson och med det följer en förändrad stämning på A.P. Jensens Vej. Damerna byter recept med varandra, herrarna dricker Campari och det hålls kalas varje kväll. Men säg det goda som varar för alltid. När hösten kommer lättar den förtrollande dimman och avslöjar både det ena och det andra.

Det är en humoristisk och typisk Nørgaard-berättelse, där borgerligheten ironiskt porträtteras, men den får mig även att reflektera över relationer och hur lätt vi faller in i gamla vanor. I Lise Nørgaard mått mätt är det inte den bästa, läs hellre de två jag rekommenderade, men den är helt klart kul och läsvärd.

Virknålarna

Alla mina virknålar utom en är arvegods från min farmor. Farmor är fortfarande i livet men är inte längre aktiv virkare. Jag har även tagit över hennes stickor som låg i en fin stickburk, kan vi väl kalla det. Virkpinnarna förtjänar en minst lika fin förvaring så jag blev himla glad när jag hittade Poppylindas mönster på ett sminketui. Funkar ju lika bra till virknålar.

De små fickorna längst ner tänkte jag ha till min lilla sax och stoppnålar och hårnålar. Den observanta ser att det är samma tyg som jag har klätt soffan i loggian i. Bra möbeltyg från Ikea, lite för tjockt för att använda till virknålsetui. Men lite våld löser det mesta (eller egentligen inte, bara i det här fallet). Sen fäste jag sidenband i sidan för att kunna knyta ihop paketet. Den stora, stora virknålen, 4,5, fick såklart inte plats. Den är helt omöjlig att ha att göra med.

Super Mario

Min käre man har de senaste veckorna hängivet ägnat sig åt att klå upp Bowser och samla stjärnor i Super Mario Galaxy 2. Själv har jag fastnat på en klurig bana med kvicksand och tycker att det är FÖR SVÅRT! Jag ägnar mig åt det som jag är bra på: vara en stödjande fru och ropa glada hejarop och sy en fin mössa till mannen.



Han blev överraskande glad för sin present (även om man kan tro tvärtom med tanke på bilderna, men det är koncentration han uppvisar). Nu ska jag tydligen sy en Luigi-mössa också. Ska bara klara den där förbaskade banan först.

Mönstret till mössan hittade jag här.

Ögat över månskäran

En av mina absoluta favoritböcker när jag var 12-14 var Anne på Grönkulla. Jag älskade miljön, tiden, Annes dramatiska karaktär och jag var även en smula förälskad i Gilbert. Ett minnesvärt stycke är när Anne ligger i en gammal eka, flytandes längst ån och reciterar Jungfrun av Shalott av Tennyson. Ekan börjar läcka vatten och Anne blir räddad av Gilbert, så romantiskt! Jag kan fortsätta hur länge som helst om Anne, men nu ska vi prata om Libba Brays Ögat över månskäran, som utspelar sig sent 1800-tal (precis som Anne på Grönkulla) och där Tennysons dikt är genomgående i hela boken. Och det var så jag började tänka på min vän Anne.

Ögat över månskäran handlar om fyra flickor på internatskola i England. Huvudpersonen, Gemma, är uppväxt i Indien men har flyttat till London sedan hennes mor blev mördad i Bombay av en mystisk skugga. Gemma kan framkalla syner och står i nån slags förbindelse med kraften. Tillsammans med tre andra flickor startar hon en order, efter att ha kommit över en dagbok av en före detta elev på skolan med samma egenskaper. De träffas på natten i en grotta för att resa till en annan värld med hjälp av Gemmas kraft. Där träffar Gemma sin mor och de andra flickorna får sina högsta önskiningar uppfyllda. Så klart kan detta inte vara för evigt, kraften har en väldigt mörk baksida.

Jag vill så gärna älska boken, det är Döda poeters sällskap möter Svarta änglar möter Skuggan över stenbänken. Där finns mystiska zigenare och snörade korsetter. Det borde vara oslagbart. Och det är en bra bok, läs den gärna, men jag älskar inte den.

Det är så logiskt alla fattar utom du

Förutom att vara en fin låt med Säkert! är det även en fin bok av Lisa Bjärbo. Den handlar om Ester och Johan som har varit bästisar sen alltid, men nu har Johan gått och blivit kär i Ester. Ester är kär i en kille med skrattgropar som spelar i hårdrocksband och har ingen aning om Johans känslor.

Handlingen i sig har jag läst förut, men Språket! Det är som att jag kastas tillbaka till min tonårstid, när föräldrar inte fattade någonting och man själv var lika clueless. Det förekommer meningar som är så löjligt bra att jag inte förstår hur man kan formulera dem. Jag har aldrig haft någon längtan att återuppleva tonåren, och det står jag fast vid, men mina känslor har mildrats lite efter att ha läst boken, det var kanske inte så farligt som jag vill minnas? Hade jag inte jäkligt roligt som 16-åring? Lisa Bjärbos bok får mig att vilja gå och bläddra i gamla fotoalbum och fyllas av nostalgi.

Det visar sig att jag och Lisa har en gemensam bekant, vilket ledde till att vi var på samma fest förra helgen. Tyvärr innan jag hade läst boken, annars hade jag överröst henne med komplimanger och bett om att få bästis och bundis. Kolla in hennes ljuvliga blogg http://onekligen.blogspot.com/

Fatta eld

Del 2 i Hungerspelstrilogin börjar några månader efter att Katniss kommit tillbaka från det förra spelet. Utan att vara medveten om det har hennes medverkan i spelen startat ett uppror runt om i de olika distrikten och den väldigt osympatiska president Snow gör klart för henne att hon måste lugna ner folket och spela efter hans regler om hon vill ha kvar sin familj och vänner.

Precis som första boken är den grymt spännande och svår att sluta läsa. Där Hungerspelen bara nuddar vid statsskicket och förtrycket, går Fatta eld hela vägen ut. Hungerspelen handlade i stort sett endast om tävlingen och hur Katniss skulle överleva, nu handlar det om samhället Panem och hur de olika distrikten ska samarbeta för att få slut på tyranneriet, även om spelen hela tiden är närvarande. Hur mycket av den information som kommer från huvudstaden kan man lita på och hur många nyheter manipuleras eller når inte alls ut till folket? Vilka är dina vänner och vilka är dina fiender?
Och trots att det är en ungdomsbok, eller för unga vuxna, så är den inte så förutsägbar som de brukar vara. Det händer flera gånger att jag utropar ett "Nämen?!", (om än lite tyst för mig själv, man vill ju inte verka knäpp) eller vill bläddra fram några sidor för att ta reda på vad som ska hända. Och det är överraskningsmomenten och storyn som gör det till en bok utöver det vanliga. Och precis som den första boken tog den slut alldeles för fort. Nu blir det en lååång väntan på den sista delen, som inte verkar ges ut förrän i oktober!

Förresten: har ni inte läst Uglies-böckerna så är det hög tid. Om ni gillar Hungerpelen alltså.

Mödrar emellan

Sommarens Edit-bok är, passande nog med tanke på fotbolls VM, skriven av en sydafrikansk författare och utspelar sig i Kapstaden. Sindiwe Magona har utgått från en verklig händelse som inträffade 1993, då en vit amerikanska blev mördad av flera svarta sydafrikaner i en av Kapstadens kåkstäder. Magona har skrivit ett fiktivt brev från en av mördarnas mamma till den mördades mamma där hon försöker förklara varför mordet skedde. Och det är väl där jag tycker att boken faller. Helt klart säkert för att jag aldrig har blivit förtryckt eller levt i ett land där man systematiskt förtryckte större delen av befolkningen, men jag kan inte på något sätt se hur man kan rättfärdiga ett mord. För det är det boken gör. Den poängterar noga att det var tråkigt att en oskyldig kvinna blev mördad, men att det faktiskt fanns en anledning till det.

Mamman berättar sin historia, hur hon växte upp under apartheid och det är stundtals en mycket gripande historia, stundtals pladdrig och spretig. Jag har ibland svårt att hitta tråden, det är många sidospår som gör det svårt att hänga med. Samtidigt är jag pinsamt dålig på Sydafrikas historia och hur det var före Nelson Mandela. Så om något har boken väckt ett intresse för landet och förtryckets historia. Inget dåligt som som inte har nåt gott med sig.

Vatten över huvudet

I ett svagt ögonblick, då det enda som virkades var gosedjur till nyfödingar, bestämde jag mig för att mitt nästa egna projekt skulle bli en fin pläd, bestående av rutor. Närmare bestämt 80 rutor (efter att jag frågat Jonas vad 10x8 är, jag vet, pinsamt). Nu har jag virkat 3 rutor på en vecka och har bestämt att det är alldeles för varmt med en pläd i högsommarvärmen. Den blir perfekt att ha till jul och svepa in sig i när vinden viner i de otäta fönsterna. Förhoppningsvis är jag klar tills dess...

Dessutom är min virknål 4,5 den största virknål någonsin så jag orkar inte hålla den mer än en timme om dan...

Jag har lagt min bästa virknål (3,5) bredvid för att illustrera skíllnaden i storlek.

Semester!

Nu börjar det ljuva livet. Semestern firas enligt tradition med skumpa och spettekaka, för att komma stämning. I år bjöds även familjen Dahlgren Jönsson in. Samuel älskade också spettekaka, han är ju ändå halvskåning.

Igår var vi på finfest på skeppet Vielle Montagne på Söder Mälarstrand. Det firades bröllop och 30-årsdagar. Och sånt måste ju firas. Det var sommarens varmaste dag, svetten rann, men Mälaren svalkade. Det förväntade dansandet kom av sig i värmen, det blev istället mingel uppe på däck hela natten lång. När solen gick upp tog vi slöaste nattbussen hem och sov i några timmar.

I dag tog jag och Stina oss ut till Liiidingö för att få lite svalka, och jobba på brännan såklart. Sen däckade jag i nån timme när jag kom hem. Nu vankas VM-final och jag hejar inte på nån. I´m only in it for the snacks!

Husmorstips

På tal om spettekaka fick jag just ett äkta husmorstips från Josefin:

Förvara den sedan i en lufttät påse med handduk runt mörkt och svalt, gärna i garderoben så håller den hur länge som helst. Så gjorde alltid farmor och var ju husmor på sockerbruket i Örtofta, så hon borde ju veta. Bara att skära av en bit sedan vid festliga tillfällen, om man inte vill äta allt på en gång förstås. Men det är ju frosseri.

Det sista vet jag inte om det var en förmaning från farmor Husmor eller en egen åsikt. Antagligen är det inget jag kommer att ta hänsyn till.

Jag bjuder på en bild på vår bröllopstårta, eller resterna av den.

Pappersväggar

Lagom till semestern läste jag ut John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar. En fin liten samling. Några var bättre och några var lite sämre. En del var riktigt kusliga, en del var bara sorgliga. En förstod jag inte alls, inte ens när Ajvide förklarade den i efterordet. Då kände jag mig mindre smart.

Nu börjar semestern. Enligt tradition dricks det champagne på loggian och äts spettekaka. Då vet man att livet är gott!

Familjen Larsson och blombroschen

Nä, det är ingen boktitel (fast det låter som en, typ Fem-böckerna eller Kitty, "Familjen Larsson och den försvunna klockan") I alla fall så var min gamla vän Frida här i helgen (hon är alltså inte gammal, hon är lika purung som jag, vi har känt varandra i... 24 år... herre min Je).

I ALLA FALL, så var Frida med familj på besök. I lördags åt vi middag hemma hos min unga vän Rebecca som jag känt ungefär lika länge. Rebecca har bjudit mig på middag och fika massor av gånger den senaste tiden, så jag virkade en blombrosch till henne som ett litet tack. Mönstret hade jag köpt i samband med bröllopet, men det aldrig av att jag gjorde någon ros. Efter kohetsen var det ganska skönt att virka något lite enklare som blev klart på nån timme. Mönstret är köpt från Sarah London och heter Loopy roses. Både Rebecca och Samuel verkade uppskatta accessoaren.

Vi tittade även på den märkliga matchen Paraguay-Spanien. Samuel tyckte att den var väldigt spännande. Viktor tyckte om att bli fotograferad.

På söndagen var det så varmt, så varmt. Vi spenderade nån timme på Spårvägsmuseet, som jag kan rekommendera för alla som inte varit där. Mycket intressant. Det fanns gamla spårvagnar, linjebussar, droskor och tunnelbanevagnar. De flesta fick man klättra in i, så kul!
De hade gott kaffe också.

Sen lunchade vi på Fåfängan, badade i Sickla och grillade på Rebecca och Johans gård. Fin helg!

Snart är det semester, det blir gött. Lånade fem böcker på bibblan idag, undrar hur länge de varar...

Didrik

I fredags fick vi äntligen träffa Didrik, 1,5 vecka gammal. Jonas(!) hade bestämt att jag(!) skulle virka en ko till lillen, världens största ko. Och eftersom Didrik dessutom bestämde sig för att ploppa ut en vecka för tidigt fick jag hetsvirka. Ja jösses vad jag virkade, jag virkade så att fingrade blödde, nästan. 20 minuter innan jag var tvungen att hoppa på tvärbanan var jag klar. Helt uppstressad. Men vad gör man inte för de små liven. Under veckan hade jag ett mindre psykbryt på Jonas och tyckte att det hade varit mycket smidigare om han också kunde virka, då hade det ju gått lite snabbare. (Fast det hade med all säkerhet inte blivit så fint.) 

Komönstret är från Svarta Fåret och virkad i garnet Tilda.