En av mina absoluta favoritböcker när jag var 12-14 var Anne på Grönkulla. Jag älskade miljön, tiden, Annes dramatiska karaktär och jag var även en smula förälskad i Gilbert. Ett minnesvärt stycke är när Anne ligger i en gammal eka, flytandes längst ån och reciterar Jungfrun av Shalott av Tennyson. Ekan börjar läcka vatten och Anne blir räddad av Gilbert, så romantiskt! Jag kan fortsätta hur länge som helst om Anne, men nu ska vi prata om Libba Brays Ögat över månskäran, som utspelar sig sent 1800-tal (precis som Anne på Grönkulla) och där Tennysons dikt är genomgående i hela boken. Och det var så jag började tänka på min vän Anne.
Ögat över månskäran handlar om fyra flickor på internatskola i England. Huvudpersonen, Gemma, är uppväxt i Indien men har flyttat till London sedan hennes mor blev mördad i Bombay av en mystisk skugga. Gemma kan framkalla syner och står i nån slags förbindelse med kraften. Tillsammans med tre andra flickor startar hon en order, efter att ha kommit över en dagbok av en före detta elev på skolan med samma egenskaper. De träffas på natten i en grotta för att resa till en annan värld med hjälp av Gemmas kraft. Där träffar Gemma sin mor och de andra flickorna får sina högsta önskiningar uppfyllda. Så klart kan detta inte vara för evigt, kraften har en väldigt mörk baksida.
Jag vill så gärna älska boken, det är Döda poeters sällskap möter Svarta änglar möter Skuggan över stenbänken. Där finns mystiska zigenare och snörade korsetter. Det borde vara oslagbart. Och det är en bra bok, läs den gärna, men jag älskar inte den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar