I fredags fick vi äntligen träffa Didrik, 1,5 vecka gammal. Jonas(!) hade bestämt att jag(!) skulle virka en ko till lillen, världens största ko. Och eftersom Didrik dessutom bestämde sig för att ploppa ut en vecka för tidigt fick jag hetsvirka. Ja jösses vad jag virkade, jag virkade så att fingrade blödde, nästan. 20 minuter innan jag var tvungen att hoppa på tvärbanan var jag klar. Helt uppstressad. Men vad gör man inte för de små liven. Under veckan hade jag ett mindre psykbryt på Jonas och tyckte att det hade varit mycket smidigare om han också kunde virka, då hade det ju gått lite snabbare. (Fast det hade med all säkerhet inte blivit så fint.)
Komönstret är från Svarta Fåret och virkad i garnet Tilda.
Åhh, vilken fin ko! Blod, svett och tårar är vad som krävs ibland.
SvaraRaderaJag tycker att det är mäktigt att kon är så sabla stor. Tur att Didrik verkar vara den tuffa sorten, för en jätteko kan skrämma slag på folk.
SvaraRaderaJag försökte kommentera det här igår, men det funkade tydligen inte.
SvaraRaderaGrymt snygg ko!
Och det var helt rätt av dig att få lite psykbryt på Jonas, om inte så lättar det upp den kvava stämningen lite. Men jag tror inte heller kossan hade blivit så fin om han varit med på ett hörn.