Hypnotisören

I helgen läste jag förra årets stora snackis, Hypnotisören av Lars Kepler (aka herr och fru Coelho Ahndoril). Jag är ju lite av en litteratursnobb som inte läser deckare, absolut inte svenska deckare. Dock när det då och då kommer hypade böcker som alla tycker är sååå bra, läser jag dem för att sedan kunna säga att det är skräp och veta vad jag pratar om. Oftast är det språket jag stör mig mest på.

Jag tyckte inte att Hypnotisören var särskilt bra, men den fyllde sitt syfte. Den var absolut spännande och för att vara hypat skräp (mitt citat) så var ändå språket helt ok. Författaren/författarna har nåt slags tvång att hela tiden berätta precis exakt var personerna befinner sig. Erik Maria körde längs Birger Jarlsgatan, han passerade den och den och den byggnaden. Och sen är det jättetöntigt att döpa sin huvudfigur till Erik Maria, oavsett anledning.

Jag har inte läst så mycket om boken men jag gissar att den har jämförts med Dan Browns böcker. Den är inte särskilt bra, ingen kommande klassiker, men jättespännande och svår att sluta läsa. Det kanske räcker.