Jag var inte peppad att läsa Utrensning av Sofi Oksanen, I´m not gonna lie. Estland, trafficking, konservering av grönsaker och flugor i köttet. Det lockade bara inte. Jag tyckte inte heller att den började särskilt bra. Förutom ett fantastiskt språk kände jag ingenting för boken. Aliide, den ena av romanens två kvinnliga huvudroller, är dessutom en riktig knäppis, ett, vad vi idag skulle säga, original. Hade det inte varit för att det var en obligatorisk Edit-bok hade jag nog aldrig läst klart den (och framför allt inte lånat den). Men jag är väldigt glad att jag fortsatte.
Språket är, som sagt, vidunderligt. Jag överdriver inte. Otroligt tjusigt och vackert, fast utan att beskriva tjusiga och vackra saker. Om ni förstår vad jag menar. Estland beskrivs inte som ett vackert land, människorna är inte särskilt trevliga, det är inlagda rotfrukter och grisöron till middag.
Aliide bor tillsammans med sin syster och hennes man och dotter i en estländsk by under andra världskriget. Hon är upp över öronen förälskad i sin svåger, en motståndsman, men känslorna är obesvarade. Systern är mycket vackrare, snällare och mer perfekt än Aliide. Svartsjuka och avundsjuka får Aliide att begå förräderi och dessutom gifter hon sig med en kommunistisk statsman.
I början på 1990-talet hittar hon ett misshandlad ung kvinna på sin gård som har en helt annan historia bakom sig, en historia om trafficking och drömmen om väst. Det visar sig dock att de båda kvinnornas historier inte skiljer sig så mycket från varandra. Knäppgöken Aliide blir till slut mänsklig och jag är lite varm i själen när jag har läst klart. Synd bara att det var en brant uppförsbacke i början och att jag inte såg den estniska ordlistan förrän jag hade läst ut boken...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar