Hypnotisören

I helgen läste jag förra årets stora snackis, Hypnotisören av Lars Kepler (aka herr och fru Coelho Ahndoril). Jag är ju lite av en litteratursnobb som inte läser deckare, absolut inte svenska deckare. Dock när det då och då kommer hypade böcker som alla tycker är sååå bra, läser jag dem för att sedan kunna säga att det är skräp och veta vad jag pratar om. Oftast är det språket jag stör mig mest på.

Jag tyckte inte att Hypnotisören var särskilt bra, men den fyllde sitt syfte. Den var absolut spännande och för att vara hypat skräp (mitt citat) så var ändå språket helt ok. Författaren/författarna har nåt slags tvång att hela tiden berätta precis exakt var personerna befinner sig. Erik Maria körde längs Birger Jarlsgatan, han passerade den och den och den byggnaden. Och sen är det jättetöntigt att döpa sin huvudfigur till Erik Maria, oavsett anledning.

Jag har inte läst så mycket om boken men jag gissar att den har jämförts med Dan Browns böcker. Den är inte särskilt bra, ingen kommande klassiker, men jättespännande och svår att sluta läsa. Det kanske räcker.

Midsommar

Ni kanske undrar vad jag gjorde i helgen? Eftersom lille Didrik bestämde sig för att ploppa ut lite för tidigt blev det så att jag och Jonas firade midsommar på tu man hand i Sjöstaden. Vi började med en sill-lunch i loggian. Jag bytte t o m om från bikini, jag har ju lite klass.

Jonas är besvärad av värmen, har fått sol på knät.

Sen kollade vi VM, har glömt vilken match. Jag färdigställde Albin, som ska postas till en liten påg i Halmstad.

Sen stektes det kött och gjordes sallad och chimichurri, argentinsk salsa. Det var smarrigt. Ett gott argentinskt vin slank också ner.

Efter middagen var vi så mätta så vi inte orkade någon efterrätt, B&J, vem behöver jordgubbar?, så efter den andra matchen (kommer inte ihåg vilka som spelade den heller) tog vi en nattpromenad i kvarteret. Stockholm är så fint på varma sommarnätter!

Midsommardagen firades med tjocka släkten som bjöd på middag och båttur till Drottningholm. 

Hungerspelen

Hungerspelen av Suzanne Collins utspelar sig i nordamerika i en obestämd framtid. Landet Panem är, förutom huvudstaden, uppdelad i 12 mer eller mindre lyckligt lottade distrikt, som efter en misslyckad revolution varje år tvingas delta i hungerspelen för att lära sig sin plats. Det är olympiska spelen möter Flugornas herre. Två ungdomar från varje distrikt lottas ut att delta i ett tv-direktsänt survival of the fittest. De ska helt enkelt ta kål på varandra och den som står ensam kvar vinner. Huvudpersonen är 16-åriga Katniss från det tolfte distriktet som snabbt får lära sig, inte bara att överleva ensam på spelplanen, utan också de olika spelreglerna och trick som de andra deltagarna försöker sig på.

Hungerspelen är en del av en trilogi och och är helt klart underhållande och läsbar, inte bara för unga vuxna.

Emmie

Min fina vän Lina har skaffat sig en liten bebbe, en pytteliten bebbe. Jag virkade en kanin till bebben.

Vill man virka en likadan så finns mönstret i Erica Laurells Väldigt virkat. Där finns också andra fina saker.

Min snäcka Rebecca har också producerat bebi, av modellen större. Han fick en virkad filt som jag är oerhört stolt över. Det var dubbelstolpar och bakåtvirkning och hejom fejom fallerallera. Jag har inget bild på mitt mästerverk. Men väl en på den lilla och den stora bebin.

PS. Det skiljer ca två och en halv månad i ålder på bebisarna.

El Choco

Jag läser gärna flera böcker samtidigt. Minst två i alla fall. Dels för att jag ofta har flera böcker på väntelistan och inte orkar vänta, dels för att jag åker tunnelbana ca 1 timme om dagen och är en virrpanna och inte kommer ihåg att flytta bok från sovrum till väska varje morgon. Alltså jobbar jag med pendlarböcker. Dessa böcker får gärna vara lättlästa med en inte alltför komplicerad handling som jag lätt kan komma in i utan att någon större tankeverksamhet krävs. Sen måste den vara lite pretto, man vill ju inte sitta och skämmas på tuben.

Senaste pendlarboken var El Choco av Markus Lutteman, om en svensk kille som åker fast för knarksmuggling och hamnar i fängelse i Bolivia. Det är en såkallad BOATS, som kidsen säger, vilket inte brukar vara min kopp med varmt vatten. Det som är intressant med den här berättelsen är hur fängelselivet i Bolivia ter sig, det är smutsigt och våldsamt och väldigt olikt det städade och byråkratiska svenska fängelset (fast vad vet jag, har egentligen noll koll på några fängelseliv).
Det som är mindre intressant är svenskens öde och äventyr. Skyll dig själv tycker jag, och till hans försvar tycker han också det. Tar sitt straff utan att klaga. Men jag hade hellre läst mer om knarkkungarna och tidningspamparna.

Som pendlarbok funkade den utmärkt. Blir man åksjuk kan man lyssna på P3 Dokumentär om Svensken i Bolivia.

Virktumme

Jag har drabbats av vm i fotbollsstickningens baksida, virktummen! Det innebär en fruktansvärd värk i höger tumme med spridning mot pekfingret, vilket betyder att jag inte kan virka, sms:a, hålla i en bok, surfa. Åh min förvandling till tant har börjat på riktigt. Jag har köpt nån slags kräm mot värk som jag hoppas kickar in snart. Idag får jag titta på prinsessbröllop utan virkning, som en tvättäkta tant.

Igår träffade jag lilla Emmie som verkligen var pytteliten. Hon blev jätteglad för sin kanin som jag har virkat. Tyvärr glömde jag min kamera hos Rebecca så bilder får vänta.

Jag återkommer med fler berättelser om mina krämpor så håll ut!

Utvald

Den tredje boken om nybörjarvampyren Zoey är en typisk ungdomsbok som jag skulle gillat när jag var yngre (minus allt snusk, det fanns inte i Kitty- eller femböckerna). Den är lättläst, lagom engagerande och underhållande (och inte minst, utspelar sig på internat). Såhär i vuxen ålder inser jag att det inte är någon stor litteratur, språket är ganska taffligt även om jag tror att lite beror på dålig översättning. Detta till trots kommer jag att fortsätta läsa de följande delarna, det finns väl minst fyra till, jag vill väldigt gärna veta om Zoey nångonsin kommer att bli översteprästinna och om hon kommer att bli ihop med vampyrhunken Eric igen.

I övrigt handlar det mest om fotboll här hemma. I morgon blir det middag med Lina, Rikard och nyaste tillskottet Emmie hemma hos Rebecca. Ska bli skönt att prata om något annat än offside-situationer och domarjävlar för en gångs skull.

VM i fotbollsstickning

Nu har jag anmält mig till VM i fotbollsstickning.

Skaparglädjen sprudlar i Sjöstaden och eftersom jag har gift mig med en fotbollstok så kan man väl säga att de kommande 4 veckorna är bokade framför tvn, första parkett. (Utom på lördag för då är det prinsessbröllop för hela slanten och maken är utkörd. Men det hindrar ju inte skapandet.)

Ett projekt är redan klart och ett annat är ska påbörjas fortast möjligt. Bildbevis kommer snart.

Skaparglädje och bokslukande går inte hand i hand. Böckerna, eller iallafall utläsandet av böckerna, får vänta tills VM är slut.

För övrigt har jag tipsat fotboll på jobbet, det såg väldigt bra ut de första matcherna men pga oväntat dåligt spel av Italien och Kamerun igår ser det nu lite sämre ut. Ikväll borde det dock vara tre säkra matcher. Och det brukar ju betyda att det går åt helvete.

Fledgling

Åh, jag blev så besviken på Fledgling. Jag hade länge sett fram emot att läsa den efter att min ungdomsbibliotekarievän Beatrice hade tipsat om den. En liten flicka, Shori, vaknar i skogen med minnesförlust, hon äter ett djur, hon hittar en väg, stannar en bil med en man i, dricker hans blod, flickan är en vampyr/människa-hybrid och egentligen 53 år gammal. Låter väl som en fantastisk berättelse?! Men den höll inte alls. Historien var otroligt seg och full av upprepningar. "Jag såg ett kylskåp och visste att det var ett kylskåp fastän jag inte har minne av några kylskåp. Jag såg en sax och visste att det var en sax fastän jag inte minns några saxar". Typ. Jag fattar, du har minnesförlust.
Författaren heter Octavia Butler och var något så ovanligt som en afroamerikansk fantasyförfattare (hon är tyvärr död). Boken berör sexualitet, ras, tillhörighet och det känns väldigt intressant och på nåt sätt nyskapande, även om jag tycker att det går lite över gränsen när Shori har sex med diverse män och kvinnor. Hon må vara 53 år, men är kroppsligt byggd som en 10-åring. Och inte ens ras/sex/genusreflektionerna döljer att boken är dötrist. Läs den inte.

Utrensning

Jag var inte peppad att läsa Utrensning av Sofi Oksanen, I´m not gonna lie. Estland, trafficking, konservering av grönsaker och flugor i köttet. Det lockade bara inte. Jag tyckte inte heller att den började särskilt bra. Förutom ett fantastiskt språk kände jag ingenting för boken. Aliide, den ena av romanens två kvinnliga huvudroller, är dessutom en riktig knäppis, ett, vad vi idag skulle säga, original. Hade det inte varit för att det var en obligatorisk Edit-bok hade jag nog aldrig läst klart den (och framför allt inte lånat den). Men jag är väldigt glad att jag fortsatte.

Språket är, som sagt, vidunderligt. Jag överdriver inte. Otroligt tjusigt och vackert, fast utan att beskriva tjusiga och vackra saker. Om ni förstår vad jag menar. Estland beskrivs inte som ett vackert land, människorna är inte särskilt trevliga, det är inlagda rotfrukter och grisöron till middag.

Aliide bor tillsammans med sin syster och hennes man och dotter i en estländsk by under andra världskriget. Hon är upp över öronen förälskad i sin svåger, en motståndsman, men känslorna är obesvarade. Systern är mycket vackrare, snällare och mer perfekt än Aliide. Svartsjuka och avundsjuka får Aliide att begå förräderi och dessutom gifter hon sig med en kommunistisk statsman.
I början på 1990-talet hittar hon ett misshandlad ung kvinna på sin gård som har en helt annan historia bakom sig, en historia om trafficking och drömmen om väst. Det visar sig dock att de båda kvinnornas historier inte skiljer sig så mycket från varandra. Knäppgöken Aliide blir till slut mänsklig och jag är lite varm i själen när jag har läst klart. Synd bara att det var en brant uppförsbacke i början och att jag inte såg den estniska ordlistan förrän jag hade läst ut boken...