Bortsprungen lucia

I år blir det ett torftigt lucia-firande på jobbet (aka mitt enda lucia-firande). Kaffe och lussebulle, kan jag ju fixa hemma...

Musikhjälpen 2012

Ni lyssnar väl på Musikhjälpen i P3? Ni skänker väl en slant för att ge barnen i slummen rätt till rent vatten?

Musikhjälpen har sänt i 36 timmar och under dessa timmar har 3000 barn dött pga brist på rent vatten! Kom igen! 50 spänn kan ge fem familjer tillgång till toaletter i ett år. Önska en låt samtidigt vettja. Min vana troget har jag önskat "All these things I´ve done" med The Killers.

Gå in här för att skänka pengar.

Vad jag inte gjorde 2012

Av de 100 mest anmärkningsvärda böckerna från 2012, enligt New York Times, har jag inte läst en enda. Inte en endaste liten bok av etthundra. En är med på min julönskelista (Telegraph Avenue, hint hint) men det är så långt jag sträcker mig. Och jag kan inte heller skylla på att jag inte har funnit böckerna intressanta, jag har liksom inte ens hört talas om de flesta av dem. Pinigt för att kalla sig litteraturintresserad. Det får bli skärpning till nästa år.

Listan hittar ni här

Presidentens hustru

Jag lånade Presidentens hustru av en mycket entusiastisk vän som hade många lovord att säga om boken. Curtis Sittenfeld har skrivit och det borde ju ringa en liten varningsklocka hos mig. Jag vet att alla gillar Curtis men hon tänder inga eldar hos mig. Och inte heller nu. Det är på inget vis en dålig bok, det är bara något som stör mig med den, vilket även är fallet med hennes tidigare böcker. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, bara att jag stör mig. Irriterande.

Berättelsen är delvis baserad på Laura Bushs liv, alltså token George W. Bush fruga. Vi får följa hennes liv från flickskoleåldern till nutid, boendes i Vita huset. Problemet för mig när jag läser sådana här böcker är att jag vill veta vad som är sant och vad som är påhitt. Jag vill ha fakta.
Hon ("Alice", Laura?) växer iallafall upp som ensambarn till snälla föräldrar och en smyglesbisk farmor i en småstad i Wisconsin. Efter hyfsat händelserika high school-år börjar hon arbeta som bibliotekarie tills hon träffar rikemanssonen Charlie. De gifter sig ganska omedelbart och hon slutar arbeta och han börjar kampanja för diverse politiska ämbeten. Sen får de barn och han blir president. Slut. Ungefär så.

Det är många sidor som fylls ut. Charlie blir inte president förrän tvåtredjedelar in i berättelsen. Då har Alice tyckt synd om sig själv ganska mycket, till stor del hennes eget fel. Börja jobba om du tycker att det är så hemskt att vara hemmafru, skilj dig från alkoholistmannen om det stör dig så mycket. Puh!
Jag kan visst rekommendera boken till alla Curtis-lovers, och mamma. Men för egen del så var det nog sista romanen jag läser av henne.

Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken

Jag såg tv-serien och satt som fastklistrad i tre timmar. Sen fick jag låna första delen av trilogin i bokform och satt som fastklistrad där med. Jonas Gardell har skrivit en alldeles fantastisk bok om kärlek och när kärleken leder till den där förfärliga sjukdomen.

Men det är inte bara en roman om kärlek och aids, det är också en skildring av hur man behandlade aidspatienter och homosexuella på 1980-talet, det är en berättelse om Stockholm och att växa upp på landsbyggden.

Jag är för första gången inte ledsen över att ha sett filmatiseringen först, den gav en bra bakgrund. Boken går djupare in på personerna och relationerna och jag längtar verkligen till nästa del. Även om jag vet hur det slutar.

The Daylight Gate

Vill ni läsa en ruskig och säkert riktig skildring av en av häxjakterna i 1600-talets England ska ni läsa The daylight gate av Jeanette Winterson. Inspirerad av verkliga händelser och verkliga personer har hon skrivit en obehaglig men gripande berättelse om hur en grupp kvinnor jagades och åtalades (och torterades) efter anklagelser om trolldom och häxkraft.

Det är på inget sätt en förskönande skildring. Jag blir flera gånger illamående av de ingående beskrivningarna av kvinnornas behandlig i både fängelsehålan och i samhället.

Huvudperson är Alice Nutter, en änka av obestämd ålder, med en ansenlig förmögenhet. Bara det väcker häxförföljarnas största misstanke. Hon blir mer eller mindre motvilligt indragen i förföljelsen av en grupp anklagade kvinnor, som inte har behandlats väl av samhället, för att uttrycka det fint.

Det är en kort men gripande bok. Jag rekommenderar att sträckläsa den (dock inte i pendeltrafiken, det behövs lugn och ro för att verkligen ta till sig alla fasligheter) och förfasas över hur jäkla illa mänslikgheten har betett sig för bara några hundra år sen.

Packa paraply

Det ska tydligen regna i Paris i helgen. Jättemycket. Hela helgen.
Jag intalar mig själv om att det är romantiskt med regn och att vi kommer att sitta och kura på mysiga caféer med en god café au lait och bakverk. Inte att vi kommer att trängas, dyblöta, med resten av hela världens turister och betala överpris för en koffeinfri kopp java.
Okej, det positiva: jag får användning av mitt tjusiga paraply, det är inga minusgrader utan svettiga 11-14 grader, jag får äta oanständigt många croissanter och ska inte skumpa på röda linjens tunnelbana på fem dagar. Känns helt okej faktiskt.

Fun fact: croissant betyder halvmåne och innehåller 50-60 % fett av totala mjölvikten. Mums.
Fun fact 2: paraply betyder "mot regn", parasoll betyder således "mot sol".

I det förflutna

Kate Morton fick jag upp ögonen för tack vare Edit och Den glömda trädgården. I somras, medan Jonas plöjde GW, tog jag mig an hennes senaste roman I det förflutna. Den handlar om bokförläggaren Edie som av en slump får reda på att författaren bakom hennes absoluta favoritbarnbok, The mudman, en gotisk skräckberättelse, har ett gemensamt förflutet med hennes mor. Mamman var evakuerad till slottet Midlehurst under andra världskriget, där författaren bodde med sina vuxna tvillingdöttrar och den excentriska yngsta dottern Juniper. Snart nystar Edie upp en tragisk och komplicerad familjehistoria, om dödsfall, kärlek och lite spöken. Väldigt spännande och jag önskar så att The mudman hade funnits på riktigt.

Kate Morton fortsätter i samma stil som Den glömda trädgården, med engelsk landsbyggd, spänning och romantik. Beroendeframkallande och svårsläppt. Den passade utmärkt som semesterläsning, men den kan nog komma ännu mer till sin rätt som höstrusk-tänd-ett-ljus-läsning.

Födelsedag!

Dagens första, men inte sista, present.

Namnsdag

Fint att bli ihågkommen på sin namnsdag som brukar bli bortglömd på grund av födelsedag.

Nu är det nedräkning

Idag inleds årets bästa vecka, födelsedagsveckan! I år har jag lyxen att fylla år på en fredag och tjo vad jag ska fira. Lägenheten är städad, maken är snäll, önskelistan är skickad, solen skiner. Bord är bokat på restaurang med vita dukar på lagom höstpromenadsavstånd. Lördagen är fri och på söndagen blir det dubbelt firande hos svärföräldrarna. Känns bra det här.

Artighetsreglerna

Amor Towles har skrivit en roman som berör tre saker jag gillar att läsa om, en kvinna i New York under 1930-talet. Hej och hå, kan det bli bättre? Artighetsreglerna påminner om Yates Easter Parade och det är ju bara positivt. Precis som med Yates bok är det fascinerande när män skriver böcker med en kvinnlig huvudroll, och gör det bra. Av någon anledning är jag inte alls lika intresserad av kvinnor som skriver om män, men det är nog för att det inte känns lika revolutionerande.

Artighetsreglernas huvudperson heter Katey och 1937 hänger hon med sin bästis Eve och deras nye bekant Tinker. Tinker tillhör samhällets toppskick, Eve har även hon en rik bakgrund som hon dock gör allt för att bryta sig loss från. Katey däremot är dotter till ryska immigranter och är i stort behov att sin kontorsplats.
Efter en blöt kväll hamnar de tre vännerna i en otäck bilolycka och efter det blir sig inget likt.

Det är en ganska dramatisk berättelse om de olika oskrivna regler som finns i samhället, om vänskap och kärlek.Jag gillade, Edits gillade, mamma gillade. Det måste väl vara toppbetyg?

The lover´s dictionary

Ikväll är det höstterminens första Edit-träff och det ska bli himla trevligt. Josefin hade det ärade uppdraget före sommaren att tipsa om böcker för lata semesterdagar och även om solen höll sig borta så funkade de väldigt bra.

The lover´s dictionary, eller Liten parlör för älskande som den heter på svenska, läste jag på tåget mellan Lund och Stockholm. Den är skriven av David Levithan (vi gillar) och berättar en kärlekhistoria i korta kapitel, uppdelade efter olika ord och deras definitioner och bitvis växer historien fram. Inte helt kronologiskt och ibland väldigt fragmentariskt. Då jag läste den på engelska är jag väldigt nyfiken på hur den svenska översättningen ser ut, boken går ju från a till z och jag undrar hur de löst den finurliga biten.

En mycket trivsam och fin bok (novell?) som jag verkligen rekommenderar om man har några timmar över.

Ny start

När hösten börjar närma sig kommer också inspirationen krypande. Jag följer tydligen årstiderna i min kreativitet/bloggande/livsstil. På sommaren dör allt, regnet till trots.

Men nu är det nya tag. Jag har fått ny pysselenergi, ny lust att läsa och skriva. Nu ska jag bara försöka komma ihåg mina läsupplevelser från i somras. Jag lovar inga höjdarinlägg den närmsta tiden...

Semesterstängt

Oflitiga Lisa

Åh vad det bloggas dåligt. Jag har knappt läst någonting, har varit sjuk, surar över alla härligt-med-semester-statusuppdateringar på Facebook (världens längsta vecka kvar), vädret är inte till belåtenhet och jag känner mig allmänt hängig. Ni hör ju. Inget att blogga om alls.

Tidningen Skriva

Skriva är ett glassigt magasin i ett trivsamt format. Som säkert många andra när jag en dröm om att skriva, bok, novell, protokoll - slutprodukten är egentligen oväsentlig. Bloggen fyller en del av den drömmen och när så chansen kom att recensera en tidning om att skriva tvekade jag inte ett ögonblick.

Tidningen börjar med trevliga små inspirationsnotiser om bokhylleporr, fina shoppingtips, skrivrelaterad tävling och jag finner det lite småmysigt..
Tyvärr är temat för det nummer jag fick Deckare, vilket ju är den genre jag är minst intresserad av, både att läsa och skriva. Jag tycker att det verkar löjligt lätt att ge ut en deckare i Sverige, jag är inte imponerad av deckarförfattare eftersom det inte verkar finnas krav på varken språk eller innehåll.

Skriva ger tyvärr inte mig den inspiration som jag hoppades finna, men det kan helt enkelt vara just detta nummer som var fel för mig. Jag hade hoppats på mer bloggrelaterat skrivande, inte bara hur du tjänar pengar på din blogg (annonser, annonser, annonser). Eller mer hur du utvecklar ditt skrivande, inte hur du skaffar agenter eller ger ut din bok. Jag hittar egentligen ingenting fel med tidningen, det är väl bara så att Skriva riktar sig till de som har riktiga författarambitioner och jag är antagligen fel målgrupp.

Tips till redaktionen: svart text på grå bakgrund är svårläst, speciellt för kvällsläsaren.

[geim]

Lite då och då kommer blodbussen till mitt jobb och då kan alla som vill ta en paus från kontorsmiljön, lägga sig på en brits och donera några deciliter blod. Förutom en gott samvete får man också välja något från deras tack-för-ditt-blod-hylla. Inte helt överraskande valde jag en pocketbok.

Anders de la Mottes Geim har fått Svenska deckarakademins debutpris. På framsidan av boken är det en mobiltelefon med en blodfläck på och på baksidan står det "Är det verkligen säkert att du vill spela?" Redan här borde ju mina varningsklockor börja ringa, men jag kände att jag var skyldig blodbussen att läsa boken, oavsett vad.

HP hittar en mobil, en såkallad smartphone, på pendeltåget mot Stockholm. Eftersom han inte är en hyvens karl snor han den såklart och aktiverar den. Den börjar kommunicera med honom, kallar honom vid namn och frågar om han vill vara med i Spelet. Spelet visar sig vara en rad med utmaningar med varierande svårhetsgrader, inte helt lagliga. HP är inte heller särskilt klyftig så han tycker att det är helt normalt att en telefon vet vem han är och bara vill skoja lite. Parallellt får vi följa säkerhetsvakten Rebecca som till slut blir utsatt för en av HPs utmaningar.

Jag tycke att det var en helt förfärlig bok och det är obegripligt att den har fått pris, om än av Svenska deckarakademin som jag aldrig hört talas om. Men även en snabbgoogling visar att det är flera recensioner som höjer den till skyarna. Att språket är nutida och bra. Jag känner mig som en tant, språket var det värsta av allt. Det kändes ansträngt, talspråk ska ju flyta, det här var bara pinsamt.
Nästa gång blodbussen kommer tar jag en trisslott.

Glad midsommar

Fallet med de försvunna böckerna

Min andra e-bok (eller padd-bok som jag säger). Ian Sansom har författat en sån dära bok som jag inte begriper mig på. Den var varken rolig, spännande, läskig eller sorglig. Mest bara tragisk. Huvudpersonen Israel Armstrong är en väldigt tragisk person. Han är tafatt, tråkig och oerhört ocharmig. I egenskap av bibliotekarie flyttar han från London till Tundrum på Nordirland för att börja jobba på deras bibliotek. Alla i Tundrum är också tafatta, tråkiga och ocharmiga. När det visar sig att biblioteket är stängt och Israel ska jobba med att köra bokbuss istället blir han jättearg men säger ingenting utan accepterar sitt nya jobb. När det sedan också visar sig att alla böcker som skulle finnas i det stängda biblioteket är försvunna, tvingar den ständigt ätande kommuntanten Israel att bli detektiv och hitta böckerna.

Allt i hela boken är konstigt och ologiskt. Jag förstår inte människornas agerande och ibland verkar de inte göra det själv heller. Jag får en känsla av Dumskallarnas sammansvärjning, som jag inte heller tyckte om eller såg storheten i. Alla är osympatiska och det är så jättekonstigt att skriva en bok om osympatiska människor. Men så gör jag bara snälla och fina människor när jag spelar Sims också, aldrig fula eller elaka. Man vill väl ha en vacker och schysst värld, eller?

Varbergs kurort

För att inte tråka ut er med en långdragen historia om hur fantastiskt trevligt och underbart jag hade det på min rekreationshelg i Varberg med mina fina väninnor, kommer här en bildlig snabbgenomgång.

Det började med att jag och bästis åkte tåg, drack vin på tåg och spelade Rumble på tåg. Varbergs kurort var väldigt fint och väldigt anrikt, vilket också innebär väldigt dyrt. Men det lät inte bekomma oss.
Vi vattenjympade, spaade, cyklade, lunchade, solade, vinade och svor över nollexistensen av taxibilar. På det hele en utmärkt helg.

Det bästa av allt

1958 skrev Rona Jaffe en roman om fyra unga kvinnor i New York, olika bakgrunder men med den gemensamma nämnaren att de arbetar på en förlag på Manhattan. Jaffe skildrar sökandet efter en hygglig karl att gifta sig med, en väg att gå i karriären och rent allmänt hur livet faktiskt tedde sig för en arbetande kvinna på 50-talet.

Idag känns den dessutom väldigt aktuell i och med Mad Men-hysterin (Don Draper har dessutom citerats på omslaget med "This is fascinating", sånt gillar jag) och jag skulle nästan chansa på att skaparna till Mad Men har hittat inspiration i Det bästa av allt. Cheferna stöter på sekreterarna, fruarna väntar i huset utanför stan och sprit och cigaretter i en salig röra.

Det är ingen djup och svår litteratur, den är tvärtom lättsmält och trivsam och jag ser alls inget fel i det. Är man en sucker för svunna tider så är den en perfekt sommarbok, allt sker som ska ske, i mångt och mycket iallafall, och man suckar förnöjt när den är utläst. Det enda som jag reagerar på är att boken är så otroligt heterosexuell. Alla kvinnorna letar efter en man, något annat är inte att reflektera över. I periferin finns de homosexuella männen, men de nämns bara i förbifarten och några lesbiska kvinnor existerar överhuvudtaget inte. Men det är väl likadant i Mad Men?

The S-croft crew

Om ett par timmar sitter jag på ett tåg till Varberg för att möta upp fina gamla väninnor. Med mig på tåget har jag bästisen Rebecca som så snällt valde att sitta brevid mig i fyran på Bråhögskolan i Staffanstorp. Rebecca och jag har bland annat ett förflutet i tjejgruppen Cool Girls, en kort karriär som pyromaner (ingen skada skedd, vi försökte utan framgång att smälta mynt) och en sommar på Irland.
Någonstans på vägen hoppar Frida på, som är min äldsta vän, vi går way back till 1C i ovannämnda skola. Vilket betyder att vi har känt varandra i 25 år. Frida hade coola kläder och en vit stereo, fräsig brud helt enkelt.

Framme i Varberg ska vi checka in på Varbergs Kurort. Där väntar förhoppningsvis, men antagligen inte, Lina, Elin, Dori och Greti. Minst två i den gruppen har väldigt svårt att passa tider.
Lina gick också i min klass på mellanstadiet. Hon är snurrig, tidsoptimist och har en "lugn det ordnar sig"-filosofi. En gång fick jag ett vykort av Lina, adresserat till det gula huset på hörnan nära Järnvägsgatan.
Tvillingarna, Dori och Greti, kom in i gänget via Lina. De kan prata, shoppa och äta, men också lyssna och kramas när man behöver det. Greti har svår årtalsdyslexi och fick oförtjänt rykte om sig att alltid vara sen, tills det framgick att det var Dori som var snigeln.
Elin lärde jag inte känna förrän i högstadiet, då vi spanade på killar i korridoren på Centralskolan. Vi har hängt på Öland, bytt kläder, blonderat oss och varit varandras dejt på gymnasiebalen.

Det kommer att bli en helt fantastisk helg, med dessa fantastiska vänner. Det ska spaas, tränas, pratas, skrattas och dansas. All kärlek, flickor!

Tales from Outer Suburbia

Shaun Tan är svår att kategorisera. Han är 2011-års ALMA-pristagare och anses väl vara barnboksförfattare, men jag tycker nog att hans böcker passar alla åldrar. Tales from Outer Suburbia betår av små noveller om märkliga företeelser och udda karaktärer.

Bokens berättelser är lika mycket beroende av bilderna som av texten. Texten blir nästan som en cliffhanger, jag läser och förstår vad det står men det är inte förrän jag vänder blad och får se bilden som berättelsen fulländas.

En av de finaste historierna handlar om ratade dikter och utkast som samlas i en jätteboll av papper och svävar uppe i himlen. Tills regnet kommer och låter de enskilda diktfragmenten singla ner över jorden. Sen har vi den om en stad där alla invånare har en missil ståendes i trädgården, i beredskap. De har målats färgglada och fungerar även som fågelbon och den enda förhoppning invånarna har om att överleva en eventuell attack, är att de okända motståndarna har gjort likadant med sina missiler.

Boken påminner om Tim Burtons The melancholy death of Oyster boy & other stories, som jag också gillade jättemycket. Läs den också om ni inte redan har gjort det.

Utan titel

Anna Charlotta Gunnarson, för mig mest känd från tvs På spåret, har skrivit Utan titel, som jag sträckläste och gillade, gillade, gillade. Jag hade med den till förra Edit-träffen och är, så här i efterhand, besviken att jag inte sålde in den bättre.

Huvudpersonen är 16, har en bakblogg och en pappa som är gammal punkare och vill att hon ska vara rebell och trotsig. Det är hon också, men inte på det sätt som pappan förstår. Hennes mamma dog i lungcancer och saknaden efter henne är konstant men hanterbar, oftast. I Tantolunden på Södermalm har hon ett hemligt gömställe där hon kan tjuvröka och vara i fred. Tills den dag då hon upptäcker att det fattas två cigaretter i paketet. Det är någon som har upptäckt henne.

Jag blev omedelbart kär i boken, i huvudpersonen, i alla söderreferenser. Jag gillar att den känns tidlös. Visst förekommer det sms och Lady Gaga, men det är ändå Centralskolan i Staffanstorp anno 1995 jag ser framför mig (där tillsynsläraren hette Irmgard och verkligen inte var en skön snubbe).
Två musikreferenser jag gillar: Prefab Sprout och Teenage kicks. Prefab Sprout lyssnade jag otroligt mycket på när jag var 20 och jag älskar att Anna Charlotta (ja, jag är du med henne) nämner dem. Det får mig att tro att vi kan bli kompisar om den möjligheten skulle uppstå. Och Teenage kicks av Undertones har jag dansat sanslöst många gånger till på Blekingska att det nästan är löjligt.
Förutom det får Utan titel mig att vilja hänga mer i Tanto och upptäcka alla dess hemligheter. Ja, ni fattar. Läs.

Anna Charlotta, hör av dig om du vill ta en fika. Jag har alltid hejat på dig i På spåret.

Allra hemskaste syster

Booked har skickat mig Lina Forss roman Allra hemskaste syster som ska vara inspirerad av William Shakespears Kung Lear. Det lät ju väldigt intressant, jag är en sucker för remakes och nytolkningar även om jag fortfarande är skakad efter Salome-katastrofen. Tyvärr var detta ännu ett fiasko i genren och en ganska plågsam läsning.

Företagsgiganten Kurt Leander (kung Lear) är döende i cancer och låter tre av sina fyra döttrar slåss om hans gunst och arv. Systrarna har olika taktik för att visa sin kärlek, men från första början är det uppenbart vem pappan favoriserar och hur boken kommer att sluta.

Det är så mycket som är dåligt med boken att jag inte vet var jag ska börja. Språket är en katastrof, fullt med syftningsfel och så banalt att det gör ont. Måste personernas namn skrivas ut i varje mening? Varför finns det en fjärde dotter som inte tillför handlingen någonting? Varför ligger Cordelia med sin systers man och varför är det ingen i släkten som blir upprörd när det uppdagas? Varför har ingen korrekturläst boken och stoppat den från utgivning? Jag har inte hört talas om Lina Forss tidigare men hon har tydligen gett ut att antal böcker, hur är det möjligt? Får vem som helst bli författare nuförtin, krävs det inget språkligt intresse alls? Nej, den här upplevelsen vill jag glömma fortast möjligt och boken hamnar i återvinningshögen.

Psykologer och Strindberg

 

Tisdagkvällen spenderades på Kulturhuset tillsammans med Josefin, författaren Jenny Jägerfeld, psykologen Allan Linnér och en drös med kulturtanter och kanske tre farbrödrar. Jenny och Allan pratade om och läste ur August Strindbergs En dåres försvartal och vi i publiken fnissade och oh-ade och ah-ade. Föga förvånade var bokens kvinnosyn och den gode Strindbergs egen självbild. Andra samtalsämnen var huruvida August och Siri skulle gå i parterapi, att diagnostisera eller inte och om det skulle komma fler eller färre farbrödrar på liknande event om bokens huvudperson var en kvinna.

En dåres försvarstal är årets Stockholm läser-bok och jag har gett mig katten på att läsa den innan årets slut. Efter gårdagen känns det lite mer inspirerande. 

Det borde finnas regler

Lina Arvidssons debutroman Det borde finnas regler handlar om 14-åriga Mia, en hyfsat normal högstadietjej som drömmer om gymnasiet och om sångaren i White Lies. Hennes bästis Mirjam är snygg med lockigt rött hår och har ett förhållande med 40-åriga Per. Mia och tredje bästisen Karl gör vad de kan för att få stopp på det förhållandet, men sen träffar Mia Vlad och då förflyttas fokus en aning. Vlad har hoppat av gymnasiet för att skriva en roman och repa med sitt band, vilket väl är det coolaste Mia kan tänka sig.

Språket i romanen är Mias. Det är en fjortonåring som berättar, liksom, typ, och det fungerar oerhört bra. Mitt fjortis-jag lever sig in i Mias estetdrömmar, mitt 32-åriga jag tycker att Vlad är en slacker och värsta tönten. Stay in school för bövelen! Sen har det ju hänt ett och annat sedan jag gick i högstadiet och jag har problem med användandet av könsord och jag kan tycka att Lina Arvidsson kunde tagit ställning mot det istället för att uppmuntra det, men så är jag rätt präktigt också. Annars har jag inget att anmärka, läs och låt dig underhållas.

Zzzzz

Den här braiga idén jag hade om att cykla till jobbet innebär att jag är en riktig tröttsvamp på kvällarna. Pigg av frisk luft? Not so much. Slö av avgaser? More like it. Vilket också innebär att jag inte orkar läsa böcker, brodera sadelskydd, titta paddan, prata maken. Jag sover istället.

Bokbloggsnytt

På Twitter kan man följa något som heter Bokbloggsnytt. Det är http://www.bokbloggar.se/ som lägger ut alla nya inlägg på alla bokbloggar (som har registrerat sig) i Sverige. OMG, säger jag bara. Det finns en hel del bokbloggar och det skrivs en hel del inlägg, dagligen, varje minut. Oerhört inspirerande och underhållande. Och ett enkelt sätt att spana boktrender. Kaninhjärta verkar vara en bok många läser just nu, världsboksdagen i måndags uppmärksammades våldsamt över hela Sverige och Gillas bokmingelturné besöktes av en del bloggare. Jag gillart!

Över näktergalens golv

Över näktergalens golv är första delen i Lian Hearns serie om klanen Otori.

16-åriga Takeo är den ende överlevande när envåldshärskaren Iida utplånar hela hans familj och by. Han flyr genom skogen och stöter på Otori Shigeru, arvinge i Otoriklanen. Klanen är en av många som gör anspråk på makten över landet De Tre Rikena. Förutom de olika klanerna finns det även något som kallas Släktet, som är en urgammal ätt av människor med olika övernaturliga förmågor.
Shigeru adopterar så småningom Takeo och han blir del av Otori-klanen. Det visar sig dessutom att Takeo tillhör Släktet och att det är flera som är intresserade av honom.

Parallellt får vi följa Kaede, från klanen Shirakawa, som har blivit en bricka i maktspelet och blivit bortlovad till Shigeru. Hon har utvecklat ett förakt för män och hon ifrågasätter varför det bara är män som har all makt medan kvinnor endast ska vara en god fru. Äktenskapet med Shigeru är alltså inget hon ser fram emot, men som hon måste finna sig i.

Sagan om klanen Otori har blivit höjd till skyarna av Edit och jag önskar att jag kunde hålla med, men det är något som tar emot. Jag blir inte slukad av historien. Jag läser och jag gillar, men kärleken uppstår inte. De följande två böckerna i serien ligger och väntar på sängbordet och de kommer att läsas, men sen läggs de till handlingarna.

Bokminglet, facit

Gilla-bokminglet bjöd på fint bokprat av några av författarna, gott rödvin, svårfångade snittar och en bokpåse fylld av, för mig, olästa böcker.

Minglet begränsades till Editarna Bea och Josefin, men vi hade desto trevligare. Bokmässan, Simpsons och Game of Thrones diskuterades. Peppen var hög inför kommande bokprat, då ska vi mingla utanför gruppen, hua!

Dash & Lily's book of dares

Någon dag före jul strosar 16-årige Dash runt i bokhandeln the Strand i New York. Bredvid JD Salingers Franny and Zooey hittar han en röd anteckningsbok innehållandes en rad utmaningar, skrivna av Lily. Där och då börjar en brevväxling mellan Dash och Lily, den röda anteckningsboken blir fylld av nya utmaningar mellan två människor som aldrig träffats.

David Levithan Rachel Cohn har tillsammans skrivit Dash & Lily's book of dares och jag älskar sättet de har skrivit den på. Varannat kapitel handlar om Dash och varannat om Lily. David Levithan har skrivit Dash kapitel, skickat till Rachel Cohn som fortsätter berättelsen med Lily och på så sätt växte boken fram. Utan att de egentligen visste hur den skulle sluta eller ens vad nästa kapitel skulle handla om.

Första halvan av boken sträckläste jag, hemma och på tunnelbanan. Tyvärr tappade berättelsen fart mot slutet. Det spårar ur med rabiata New York-mödrar och en osannolik polishistoria. Lite synd, det förstörde den härliga känslan jag hade. Men det förtar inte att det är en bra bok, fylld av New York-stämning, julromantik och fina litteraturreferenser.

Mingla med Gilla Böcker

Ikväll ska jag på författarmingel med Gilla Böcker, inbjuden av Josefin. Det har lovats vin, snittar och författarsamtal. Jag är grymt laddad. Planerar att vara snygg, sofistikerad, kulturell och världsvan.

På grund av storproducering av snor kan det det dock sluta med rödnäsa, vissa artikuleringsproblem, hörselnedsättning och ett allmänt sjaskigt tillstånd. Spännande.

All my friends are superheroes

Andrew Kaufman har skrivit en fantastisk bok om alldeles vanliga Tom som har blivit kär och ska gifta sig. Så långt är allt som det ska. Tom är boende i Toronto och alla hans kompisar är superhjältar. Inte i den mening vi föreställer oss, utklädd i mantel och med en sidekick, utan i på ett mer subtilt sätt.

Toms tilltänkta heter the Perfectionist och har superhjältekraften att göra varje situation perfekt och se perfekt ut. Med på bröllopet är alla andra superhjältar, bland annat Toms bästa vän the Amphibian (som han hittar i en pool, lite grön och slemmig), the Spooner (sover sked med kända och okända), the Ear (hör allt) och Hypno, the Perfectionists exkille. Efter vigseln hypnotiserar Hypno (såklart) the Perfectionist till att tro att Tom är osynlig. Hon blir förtvivlad och även om alla andra säger till henne att han finns och står precis bredvid henne kan hon inte se honom utan tror att han har stuckit sin väg.

Efter ett halvår av saknad bestämmer sig the Perfectionist att skapa sig ett nytt liv och flytta till Vancouver och glömma Tom. Han har bara flygresan på sig att väcka hennes uppmärksamhet.

All my friends are superheroes är en alldeles underbar bok med ett fantastiskt persongalleri över alla möjliga och omöjliga superhjältar. Förutom ovan nämnda har vi bland annat the Couch Surfer (flyttar runt bland kompisar), the Copycat (imiterar människors stilar) och the Frog Kisser (träffar tråkiga killar och gör dem till vinnare). U-N-D-E-R-B-A-R-T.

Det trodde jag aldrig

Att jag skulle bli en pelargonmänniska. Men här är den nu. Min första. Den har kommit ända från Sala och Stina och jag ska verkligen göra mitt yttersta för att få den att överleva.

Den ofrivillige monarken

Jag ska inte påstå att jag läste den särskilt noggrannt, förra årets snask- och snuskbok om kungen. Den ofrivillige monarken innehåller ingenting jag inte visste redan. Dels har jag redan läst böcker om både Gustav V och kungens pappa Gustaf Adolf, dels har ju allt annat snaskigt redan stått i skvallerpressen. Så det blev en snabbläsning, där jag knappt lyfte på ögonbrynen en enda gång. Satt mest och suckade över bristen på bilder. Kom igen biografiförfattare, inga bilder, ingen biografi.

Äta bäver

Quite interesting: förr om åren definierade påven bävern som en fisk, vilket gjorde det tillåtet att inmundiga bäver under fastan. Smaklig spis!

Det ljuva livet

Under vårstädningen av balkongen tog jag in kaprifolen och klematisen som stått ute hela vintern och, vad jag trodde, dött en långsam död. Med tanken att slänga dem satte jag in krukan i Jonas rum/biblioteket/datorrummet och lät den stå där. Sen glömmer jag såklart bort dem och se vad som händer! It's alive! Heja livet! Nu är bara frågan när jag ska sätta ut krukan igen, det känns lite för kallt än? Förslag?

Home makeover, resultatet

Köksbordet har fått sig en total makeover. Förvandlingen ser ni nedan. Bordet är i nåt ljust träslag, ask? och har bland annat huserat i ett garage i Staffanstorp. Det är repigt och fläckigt, men i en bra storlek och med två inläggsskivor går det att förvandla till ett riktigt festbord. Så istället för att försöka få med maken till en möbelbutik och riskera äktenskapet bestämde vi oss för att (jag skulle) måla om bordet. Så här i efterhand visade det sig också vara en prövning för våra äktenskapslöften, men det är en helt annan historia.

Först slipade jag bordet med min nya bästis slipmaskinen, i tre etapper. Sedan betsade jag bordet med lackbets i färgen "mörk ek". Till detta användes åtskilliga svampar, skulle väl egentligen använt natursvamp men det funkade helt okej med vanliga rengöringssvampar av syntetmaterial. Slutligen lackades bordet med betslack, halvmatt, i två omgångar.

Bordets livslängd har förlängts några år till och äktenskapet är räddat. Slutet gott, allting gott.

Bordet före

Bästisen

Nybetsat

Första omgången lack

Tadaaa!

Tycker ni att det är kul att läsa om renoveringar, rekommenderar jag min vän Evas blogg. Hon och hennes kille har köpt en gård på Öland, och nu snackar vi renovering. Läs vettja!

Korparna

Helt emot mitt uttalande om att våren är ungdomsbokens tid läste jag Korparna av Tomas Bannerhed, vinnare av Augustpriset 2011. Huvudperson är 13-åriga Klas, men det är nog den enda ungdomsreferens boken har. Det handlar mest om ett grått och smutsigt 1970-tal, i ett småländskt bondsamhälle.

Jag förstår varför boken vann August-priset, den är väldigt välskriven, men samtidigt blir jag deprimerad av att läsa den. Det är så mycket elände och sjukdom. Allting är lerigt. Allting är sjuttiotal, det fula sjuttiotalet. Klas hem består av en psyksjuk pappa, en labil mamma och en lillebror som bara syns i periferin. Själv är han sängvätare och något av en enstöring. Hans pappa vill att han ska ta över gården, något som Klas inte alls är intresserad av.

Jag är tudelad till läsupplevelsen av Korparna. Jag känner ingen som helst sympati för huvudpersonerna (och det är ganska viktigt för mig), jag vill inte läsa om sjuka och tråkiga männinskor (jag vet, osympatiskt av mig) men jag uppskattar verkligen språket. Det är vackert och levande och snygg kontrast till det dystra innehållet. Men när det gäller sjuttiotal är jag mer åt Tillsammans-hållet än Korparna.

Dödssynden

En klassiker, kanske mer känd under originaltiteln, To kill a mockingbird. Skriven av Harper Lee 1960 och vann helt förtjänt Pulitzer-priset 1961.

I en småstad i Alabama 1936 blir Tom Robinson anklagad för våldtäkt av Mayella Ewell, en uppenbart påhittad anklagelse men trots detta är Tom dömd redan före rättegången. Tom är svart och Mayella är vit och en svart man kan aldrig vinna över en vit kvinna, hur mycket hon än ljuger.
Toms försvarare heter Atticus Finch och det är hans sjuåriga dotter Scout som är berättaren. Förutom historien om rättegången, är det också en tidsskildring av den amerikanska södern, om småstadslivet och om människorna som bor där. Scouts barnperspektiv av den enstöriga grannen Boo Radley och av vänner och bekanta är fullkomligt lysande. Jag är helt såld.

Mitt enda aber beror helt och hållet på mitt bristande intellekt. Jag förstod inte titeln, varken på svenska eller engelska. Och jag är inte jättesmart ibland så om någon vänlig själ vill upplysa mig tar jag gärna emot ett förtydligande.
Men det där är en pytteliten småsak som absolut inte förstör min läsupplevelse av Dödsynden. Alla måste läsa.

Projekt Home makeover har börjat

Kungens födelsedag

Jag avslutar min Hans Koppel-läsning med Kungens födelsedag (och Hans Koppel heter egentligen Petter Lidbeck och skriver väldigt bra barnböcker. Tack Therese!) Vill nästan påstå att detta var den bästa delen. Den handlar bland annat om en kung som vill göra något, sittprotesterande ungdomar, ett ålderdomshem och en livvakt. Härlig blandning och en mycket trevlig bok.

Nu får det vara nog

Jag har väldigt roligt åt att någon har klickat "skärp dig!" på bilden av min sovande make. Så oerhört underhållande. Frågan är om det är smygfotograferandet eller min trötta man som upprör.

Här ligger jag och blöder

Bokförlaget Gilla böcker har ännu inte gjort mig besviken. Senaste läsupplevelsen var Jenny Jägerfelds Augustprisvinnande Här ligger jag och blöder. Den handlar om 16-åriga Maja som, förutom att smygläsa sin pappas Facebook-konversationer och ständigt råka ut för olyckor, oftast med blodig utgång, har en egensinnig mamma i Norrköping. Efter att Maja har sågat av sig en bit av tummen, oavsiktligt, upptäcker hon att hennes mamma är försvunnen. Detta upptar såklart en stor del av hennes tid, samtidigt som hon träffar den 20-åriga Justin och oron för mamman blandas med en spirande förälskelse.

Needless to say, jag älskart. Rolig, sorglig, romantisk, ungdomsbok. Gött helt enkelt. Jag känner att den här våren kommer att gå i ungdomsbokens tecken. Jag ska frossa i och andas ungdomsböcker. Inte läsa några tråkiga, dammiga vuxenböcker. Kommer att bli en fin vår det här.

Katedralen vid havet

Katedralen vid havet, av Ildefonso Falcones, har inte utseendet för sig. En fet, fet pocket med små, små bokstäver. Inte min favoritförpackning, men ack vad bra att jag inte lät min utseendefixering ta över mitt läsande. Så himla bra bok.

Den utspelar sig i 1300-talets Barcelona med omgivning. Huvudpersonen heter Arnau, men det är byggandet av katedralen Santa Maria del Mar som är den röda tråden. Arnaus far flyr från en förtryckande hertig till Barcelona med sin nyfödde son och accepterar livet som lägsta varelse på samhällsstegen, allt för att skydda Arnau och ge honom bättre förutsättningar i livet. Det är en ibland fruktansvärd samhällsskildring om inkvisitationens Katalonien, men också en kärleksförklaring till Barcelona.

Arnau växer upp och boken följer honom livet igenom, med allt vad det innebär. Det är tydligt hur fort våra förutsättningar ändras och att det inte krävs mycket för att livet ska vändas upp och ner.
Jag tyckte väldigt mycket om boken, nästan älskade. 100 sidor kortare, eller bara 50, så hade den varit fulländad.

Chicago

Det fina med bokcirkeln Edit är att jag tvingas läsa böcker som jag aldrig skulle läsa annars. Nu har jag "tvingats" läsa Chicago av Alaa Al Aswany, en roman om egyptier boende i Chicago, med universitetet som knytpunkt.

Det är många olika personer vi ska lära känna och med handen på hjärtat har jag pinsamt svårt att hålla reda på vem som är vem. Så svårt att jag var tvungen att skriva upp alla personer på en lapp med olika attribut. Vad hände med att ha en personförteckning i början av böckerna? Det är kanske dags att återinföra denna enkla men ack så användbara lista.

Bortsett från namnbryderiet är det en riktigt bra bok Aswany har skrivit. Det är en intressant och levande inblick i hur det är att leva som egyptier och muslim i 2000-talets Amerika. Vi lär känna ett flertal olika personer vars liv mer eller mindre flätas in i varandra, på ett snyggt och ibland klurigt sätt. Mycket läsvärd.

Fodral till ajfån

Under femmilen igår frihandsbroderade jag ett fodral till mobilen. Inte mitt bästa verk men mitt första frihandsbroderi. Langettsöm i sidorna (ack vad svårt) och tyget är tjockt vadmal i azurblå.

C-C-C-Claudius

Det jag tar med mig hem från Rom-resan är ett sug efter Robert Graves I, Claudius. Då boken är utlånad får BBC-serien duga. Säg hej till Livia, världshistoriens kanske ondaste kvinna.

Bloggen når nya höjder

Jag flyger och bloggar, samtidigt. Framtiden är här and I like it! Om två timmar landar vi i Rom, väderappen säger 18 grader, tygskor är på och solglasögon är i handbagaget. Nu väntar vi bara på matvagnen, en sista horribel matupplevelse innan fyra dagars frosseri. Arriverderci!

Mitt resesällskap

Nu är det inte långt kvar...

Kostymdrama

Just nu överkonsumerar jag filmer och tv-serier där karaktärerna har avancerade håruppsättningar, långklänningar och något förlegade värderingar. Downton Abbey är avklarat, En Förlorad Värld är pågående med ett kortare avbrott för Elvira Madigan. Åh frosseri frosseralla.