Det här bloggandet

...har hamnat i skymundan av julen, paddan, Zelda, dygnetrunttittande av engelska kostymserier, godisätande, bokläsande, jobb, träning (jodå) och ett allmänt välbefinnande. Men snart så.

God jul!

I väntan på julafton

Paketen är inslagna och rimmade på (nytt rekord, brukar sitta uppe natten den 23:e och slita mitt hår), julgodis är bakat, laxen är inlagd (okej, det var mamma som fixade) och huset är städat (okeeej, det är pappa som städar, jag stökar mest till). Imorgon blir det finfika, panikinköp av en sista grej, skinkmacka och äggtoddy. Bring it on, julen!

Jag har pysslat ihop en ljusinstallation med kanelstänger, apelsiner och enris.

Dagens I-landsproblem

Hur ska jag få över Sunes Jul till paddan innan tåget går imorgon? Hur?

Öppet brev till Luma bibliotek

Hej biblioteket

Nu kommer jag återigen tillbaka från ett besök på bibblan med ett irriterat sinne. Jag är så jävla evinnerligt trött på att mötas av hög ljudnivå, bajslukt och allmänt kaos när jag går till Luma bibliotek. Nu kanske jag tillhör gamla skolan, men för mig är biblioteket en plats för lästlust, lugn och ro och för alla åldrar. När ni flyttade till större lokaler trodde jag i min enfald att det var för att få plats med fler böcker, läsplatser och ett allmänt bättre bibliotek. Inte för att bygga en lekplats.

Missförstå mig rätt, jag är helt för barnbibliotek och tycker att det är jätteviktigt och roligt att barn är läsintresserade. Men det måste finnas ett annat sätt. Jag tror att även barn vill ha en plats där de kan få sitta stilla med en bok och få koppla av en stund. Och jag vet att jag bor i helt fel stadsdel, men tro det eller ej så bor det inte bara barnfamiljer här. Vi övriga invånare går också på bibblan, glöm inte oss. Just nu känns vuxenavdelningen lite som ett hån, för att inte prata om läsplatserna. Snälla biblioteket; gör om, gör rätt.

Med stort hopp om förbättring,
Lisa

Musikhjälpen

Äntligen dags igen! Önska en låt och skänk en peng här för flickors rätt att gå i skolan. 50 kronor räcker till en månads skolgång, 100 kronor till skolböcker och pennor till en hel skolklass, 200 räcker till skollunch för en hel klass. Just do it!

Vid vansinnets berg

På väg till jobbet i morse läste jag ut H. P. Lovecrafts Vid vansinnets berg, framröstad till andrabok på bokkollot. Det utlovades science fiction och uråldriga krafter och polarexpeditioner. Alltså, jag blev sååå besviken. Visst innehöll den allt som lovade, men det var den konstigaste bok jag läst på länge, om inte någonsin. Det var helt omöjligt att hänga med i berättelsen, meningarna var så invecklade och långa att jag på riktigt inte förstod vad jag läste. Stundtals glimtade den till och jag uppfattade intergalaktiska flimmerdjur, en stad uthuggen i sten bakom bergen i Antarktis och jättealbinopingviner. Men jag kan ha fel.

Högre än alla himlar

Louise Boije af Gennäs ska skriva en trilogi om 2000-talets första decenium och Högre än alla himlar är den första delen. Vi får följa sex kompisar från nyårsnatten 1999 till slutet av 2003, från decenniumbuggen till mordet på Anna Lindh. Händelser och företeelser vävs in i berättelsen, ibland i förbifarten och ibland gör de större avtryck.

Det är Sanna och Victor, Victors kusin Pella(?) som är gift med Stefan, Stefans syster Liv och Jalle, som är Victors kompis. Hängde ni med? Det gjorde inte jag, fick rita upp ett schema över karaktärerna innan de fastnade.
Konstellationen är inte helt olik min egen bekantskapskrets, syskonpar och gamla gymnasiekompisar, det finns till och med en stuga (torp!) där vi alla kan träffas. Ändå är det någonting som fattas.

Det är en ojämn berättelse, jag gillar konceptet och jag gillade att läsa boken, men det är något i den som stör mig. Karaktärerna känns inte äkta. Det är krystade dialoger, som inte rinner naturligt. Vem utbrister "Hurra!" helt spontant? Småsaker, men det stör.
Synd, för jag gillar Boije af Gennäs och jag vill gilla boken ännu mer. Jag ser framemot kommande delar, men inte helt okritiskt.

Fokus

I Sjöstan är det torka på bloggfronten. Det är också dåligt med pyssel, matlagning, socialt umgänge och sömn.

Vi spelar Zelda istället.

Rösta på årets boktipsare!

Min vän Beatrice, bibliotekarie och Edit-medlem, har blivit nominerad till Årets boktipsare. Det är fantastiskt stort och roligt. Alla ska gå in här och rösta på henne för hon skulle bli så glad och det vill vi ju att hon ska vara. Beatrice Kristensson heter hon, rösta NU!

Och just det, ni kan rösta hur många gånger som helst, så det är bara att sätta igång.

Gingersnaps och pyssel

Ska du bara baka en julkaka i vinter så är det Gingersnaps som gäller! Alltså, sju-hukt goda kakor. Vi tackar Josefin för introduktionen till denna nya favvokakan, receptet hittar ni här eller i kakboken Vinterns Söta.

Sedan har jag pysslat ihop ett litet hjärta att ha i granen (eller var man nu vill). Inspiration här var Rebecca som hade köpt ett färdigt kit från PanduroHobby. Det var bara att följa instruktionerna och lära sig langettsöm och hepp!

En timme senare

Svaret är smör och socker. Tantgammeldags smakar smör och socker, med en gnutta kanel. Jomensåatte.

Tantgammeldags

Jag bakar julkakor som smakar "så där lite tantgammeldags". Först lät det alldeles underbart, men efter att ha sugit på ordet ett tag är jag inte lika säker.

Hit eller shit, snart vet vi.

Det ska börjas i tid

Vid besök på Luma bibliotek igår såg jag den här fina lappen.

Little Bee

När Edit var hemma hos mig senast var det Aspudds-Lisa (eller Elisabeth som hon faktiskt heter) som tipsade om böcker. Valet föll enhälligt på Little Bee av Chris Cleave, som Lisa blivit tipsad om i USA som årets bok. Och ingen vill väl missa att läsa årets bok, trots att vi inte visste vad den handlade om. Alla recensioner nämner bara att "WE DON'T WANT TO TELL YOU TOO MUCH ABOUT THIS BOOK".

16-åriga, nigerianska Little Bee flyr till England då hennes by har blivit nerbränd av oljetörstande soldater. Efter två år i "detention center" hamnar hos Sarah som just förlorat sin man. Sarah, Little Bee och den nu döda maken har ett förflutet från en strand i Nigeria.

Kapitlen berättas växelvis av Sarah och Little Bee, två historier som sakta vävs samman till den ödesdigra dagen på stranden som är bokens klimax. Det är intressant med manliga författare som skriver ur två kvinnors synpunkt och lyckas dessutom skildra två olika kvinnor. Det är helt olika tempon och stilar på Sarahs och Little Bees berättelser, Little Bee är saklig och naiv, som ibland gör henne humoristisk fastän det är extremt obehagliga saker hon berättar om. Sarah är mer torr och refererande i sin berättelse.

Jag gillade Little Bee väldigt mycket, dock inte till den mån att jag skulle kalla den årets bok. Den var stundtals oerhört obehaglig, nästa sida satt jag och smålog. En svår, men lyckad blandning.

Självkännedom någon?

Fascineras av att jag ens överväger att börja läsa John Ajvide Lindqvists "Låt de gamla drömmarna dö" när jag är ensam hemma. Dålig idé, mycket dålig.

Personliga boktips

En uppgift som Edit hade till bokkollot var att ta fram personliga boktips till varje medlem. Jag fick oerhört många, spännande tips och vill fort fort läsa bort högen jag har liggandes i nattduksbordet så jag kan sätta tänderna i mina fina tips.

Josefin satte guldkant på sina tips genom att skriva dem på en fin mexartomtepåse fylld med de godast småkakorna. Lisa like!

Nu känns det bättre

Då jag precis avlutat en bokkollo-/frosserihelg med att sätta i mig en mozarella-pesto-tomatpizza fick det här beslutet mig att må bra igen. Jänkare asså.

Vi läser

Therese i superfin klänning + mor

I nyaste numret av Vi läser syns min gamla kursare och numera bibliotekarie Therese. Artikeln handlar om Sällskapet för Ester Rignér-Lundgren, författaren till Lotta-böckerna, som Therese och hennes mamma stolt tillhör. Jag läste lite Lotta när jag var yngre, men även en del Jolly och så här ett stort antal år senare har jag lite svårt att hålla dem isär. Men både Therese och artikeln har fått mig sugen på hederliga B. Wahlströms flickböcker. Undrar om bibblan har Lotta?

Bokkollo, snart smäller det

Imorgon bär det av till Blidö och BOKKOLLO. Edit minus Ann-Louise plus bebis och katt kommer att frossa i det här hela helgen:

Förhoppningsvis inte i kombinationen bokbål.

Musik och tystnad

Rose Tremain har skrivit en historisk roman om den danske kungen Kristian IV och hans hov. Historisk roman - yey! Kungliga snaskigheter- jojo!

Under tiden som jag läste Musik och tystnad var jag fast och tyckte att den var spännande och rafflande. Så här i efterhand kan jag inte komma ihåg vad det var som var bra. Det var stundtals lite väl mycket snaskigheter från kungagemålet Kristen, hon kändes överdrivet pervers och elak. Och hennes historia tar över mina fina tankar jag hade om boken.

I övrigt handlar det om den brittiske lutspelaren Peter som blir kär i Kristens kammarjungfru Emilia. Emilia i sin tur har en trasslig relation till sin far och styvmor, som i sin tur bor granne med Kristens mor på det mörka och vilda Jylland. Lägg sen till en deprimerad kung, hans lättfotade fru och en italiensk baronessa.  Ni hör ju, värsta såpan.

Så, det överdrivan snusket och fula framsidan till trots, boken hade ett visst underhållningsvärde och jag är som vanligt sugen på att lära mig mer om det danska 1600-talet.

Himlen börjar här

Tycker ni att jag ser trött ut idag så är det för att jag låg uppe halva natten för att läsa ut Himlen börjar här från fina Gilla Böcker. På tal om läslust så har Gilla Böckers böcker det optimala utseendet, nästan fyrkantiga böcker, mycket trivsam luftig text och fina omslag. Jag är hooked.

Sen skickar de böckerna i härliga små paket och det gillar vi skarpt. Det är detaljerna som gör det!

Himlen börjar här är skriven av Jandy Nelson och handlar om 17-åriga Lennie vars syster just har dött. Hon bär på otroligt mycket sorg samtidigt som hennes vanliga liv flyter på. Hur tar man sig igenom saknaden efter en älskad syster samtidigt som man blir drabbad av den stora förälskelsen? Hur ser ens identitet ut när man tidigare har levt i skuggan av en karismatisk syster?

Behöver jag säga att jag älskade boken? Jag tror mina påsar under ögonen talar sitt klara språk. Sista 30 sidorna grät jag mig igenom, kan inte svara på om det verkligen var så sorgligt eller om tiden på dygnet spelade sin roll, men bra var det. Jag undrar hur mycket mer jag hade gillat den om jag själv var sjutton och upplevde himlastormande förälskelser för första gången. Det var i alla fall inga problem med att leva sig in i det igen så här femton år senare.

Vad väcker läslust?

Josefin undrar vad som väcker din läslust. En snabb genombläddring av en bok kan direkt locka mig eller stöta bort mig.

1. Såklart omslaget, ja jag är ytlig, men ett fint yttre lockar mer än en ett fult.
Exempel på ett fult omslag är boken jag läser nu, Musik och tystnad av Rose Tremain. Helt okej bok, men hua, vilket omslag. Jag gillar Goyas nakna Maja (och påklädd för den delen), men i den här versionen, rosa och inzoomad, ger boken ett Harlequin-intryck och jag skäms varje dag på tunnelbanan.

Omslag som jag är förtjusta i, är typ alla Gregory Maguires böcker. Jag läste Wicked för något år sedan (inhandlad på Barnes & Nobles i San Francisco) och har precis hämtat bokpaket på Coop, innehållandes Confession of an ugly stepsister. Jag skulle kunna köpa alla hans böcker bara för omslagen, lätt.



2. I övrigt vill jag att texten ska vara i ett snyggt typsnitt, jag gillar t ex Garamond, som engelska Harry Potter är skriven i, och i bra storlek.

3. Till syvende och sist vill jag ha lagom långa kapitel, en tio sidor sisådär. Inte för korta och absolut inte för långa.

Den svåraste bok jag har läst var Jonathan Strange & Mr Norrell, som förvisso hade fint omslag och bilder, men tryckt i den pyttigaste textstorleken jag sett plus sidor av fotnoter, i ännu mindre text. Sidantalet var 773, i normal text skulle det vara minst det tredubbla. Puh alltså.

Lisa goes Asia

Jag har fått läsare i sydostasien, HEJ THOMAS OCH CATHRINE, med önskan om att skriva mer om maken. Eh, nej. Detta är min blogg, min min min och så länge Jonas inte snor mina böcker, dödar spindlar eller använder mina pysslade saker är han helt utesluten från denna fristad. Jag tror att alla vet att han syns och hörs tillräckligt ändå, am I right?

Det här är boken om spöket Urban nummer två

I dessa Halloween-tider passar det bra med en spökbok. Leo Främby har, sin unga ålder till trots, skrivit en riktig skräckklassiker. Spöket Urban nummer två (oklart vem nummer ett är) vill skrämma alla på hela jorden och kommer till en ö. Tyvärr finns där ingen på ön att skrämma, så det blir till att åka hem igen. Då upptäcker Urban att han inte har någon båt, men som tur var kan han flyga. Väl hemma äter han, efter lång betänketid, spagetti med nötfärssås.

Jag kan stolt skryta med att jag har det enda kända exemplet av boken, som även innehåller originalteckningar.

Enligt en säker källa (min mamma och författarens farmor) var det från början tänkt att boken skulle handla om ett spöke med epiteten osynlig, men att Främby fann det svårt att rita osynliga spöken.

Mats kamp

Som en fristående fortsättning på Hey princess skriver och ritar Mats Jonsson om livet som gift, och senare med barn, i Stockholm på 2000-talets första decennium. Mats kamp är tragikomisk och väldigt, väldigt bra. Det är en rak och öppen skildring av en bergochdalbanekarrär, om vänner, familj, det fina och det jobbiga med att bo i Stockholm och hur jävligt det verkar vara med föräldrakooperativa förskolor. Och en liten del kändisuthängning, alltid kul.

För mig var Hey princess en generations(serie)roman och jag är himla glad att uppföljaren håller samma klass och stil. Om 40 år ska kidsen tvingas läsa om indiepop och after work på Carmen och att gå hem över Västerbron en sommarnatt och de ska gäspa och jag ska le och minnas min ungdom som en fin sådan.

Malin från Skaftnäs

Malin Wollin skriver krönikor, bloggar, är ihop med en fotbollsspelare och har en hög med ungar. Hon är också kvick, rolig och har samlat några av krönikorna i en trivsam bok. Jag skrattar flera gånger högt på tunnelbanan, både åt igenkännande situationer (teknikstrul) och för mig helt främmande situationer (att som republikan och enda journalist ställa frågor till kungen under en militärövning i skogen). Tack Malin för att du har lyst upp en grå och mörk höst. Och tack Piratförlaget för att ni inte bara ger ut Läckberg och Marklund.

Virkat sätter piff på tillvaron

Jag har virkat en liten dyna eller överdrag eller vad vi ska kalla det till vår pall.

Så här gör du: Ta en styck Ikea-pall (billig). Köp den minsta burken målarfärg du kan hitta (dyr). Skit i olja eller annat som målarbutiken försöker lura på dig, det går lika bra att måla ett extra lager. Virka en jättestor mormorsruta i tjockt ullgarn. Gå lös med häftpistolen för att få rutan på plats. Voila!

Ni missar väl inte?

Undrar ni vad som hände på senaste Edit-mötet, hemma hos yours truly? Läs här. Det bjöds inte bara på grekisk mat utan även visning av liten Frans. På det hele mycket trivsamt.

Etta på godistoppen

Boken om Blanche och Marie

Se upp i Sjöstan, ikväll kommer Edit! Plus två bebisar varav en är nykläckt. Då ska vi, förutom finfina Easter Parade, diskutera P.O. Enquists Boken om Blanche och Marie. Iallafall litegrann, iallafall jag och Josefin.

Marie är aka Maria Skłodowska, aka Marie Curie och Blanche är berättelsens huvudrollsinnehavare. Boken bygger på hennes tre frågeböcker och genom dem får vi stötvis och fragmentariskt fram berättelsen om Marie och Pierre och följande skandal och om Blanche och hennes vistelse på Salpêtrière, Paris mentalsjukhus, där hon blev berömd genom dr Charcot och hans "forskning" på hysteriska kvinnor. Efter Charcots död hjälper hon makarna Curie i framställningen av radium, ett arbete som till slut får henne att sitta i en liten låda, med två ben och en arm amputerade.

Boken är till en början ganska svårläst. Tråden är svår att följa, men ger man sig bara fanken på att klara det är det väl värt all möda. Det hoppas fram och tillbaka i historien och det är ibland kryptiska meningar han skriver, den gode P.O. Men det är en intressant och gripande berättelse, fiktion blandat med fakta. Man vet inte vad som är sant eller falskt och det spelar heller ingen roll.

I förbifarten nämns den mexikanske gruvarbetaren Pasqual som har ett minihuvud i pannan och heter Maria. Maria kan inte prata, men hon blinkar och mimar med munnen. Man får intrycket att de har en slags kärlekrelation. Det där lät ju helknäppt så jag googlade snabbt på Pasqual i förhoppning att se en bild på galenskapet. Och visst fanns det en Pasqual, men dock ingen Maria. Pasqual hade en freaking jäkla stor cysta i pannan och fick med hjälp av lite vax och smink jobb på en cirkus som "Mannen med ett litet huvud i pannan". Och nu vet ni det.

Blanche visas upp i hysteriskt tillstånd inför ett gäng gubbar

Pasqual och Maria

Nyvaxat

Ibland lyser en till synes grå tisdagmorgon upp med hjälp av den lokala Icahandlaren som delar ut frukostpåsar. Äpplet ser dock ut som något Snövits elaka drottningstyvmor skulle servera, så det blir nog bara bulle och juice till frulle för mig.

Ett spel på mina känslor

När man får hem ett bokpaket från Ordfront innehållandes Mats kamp blir man först väldigt glad, sen väldigt arg när det visar sig att maken snabbt snor den och läser 75 sidor. Sådär bara.

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

Alltså, titeln på Gunnar Ardelius debutroman får mig att gråta. Finaste titeln. Tyvärr fick inte innehållet i boken mig att gråta. Eller skratta eller känna någonting, förutom lite irritation. Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket är skriven i korta lyriska stycken och jag tycker att det är svårt, så svårt att läsa. Jag vill gilla men det gååår inte. Ledsen Gunnar. Sen är det ju lite fint att Gunnar är född 1981 och inte 1921 som man gärna tror.

Easter parade

Bokcirkeln Edit framröstade vid senaste bok- och matträffen Richard Yates Easter parade till månadens läsning. Lite stolt måste jag påpeka att det var jag som tipsade om boken och nu förstår ni att detta är en bok som gick hem hos editarna (har jag gissat mig till efter diverse facebook/blogginlägg).

Vi får följa systrarna Sara och Emily från 1930-talet och fram till Saras död på 70-talet. Uppfostrade av nipprig och alkoholiserad mamma väljer de två olika vägar i livet, Sara gifter sig ung och flyttar ut på landet medan Emily byter män som andra byter påslakan, typ.

Easter parade, I love you. Så himla bra. Jag har ju tidigare påpekat att jag har svårt att tycka om böcker som inte har tilltalande karaktärer, men jag ska nu villigt erkänna att jag är böjd att göra ett undantag. Ingen av de tre kvinnliga huvudkaraktärerna är särskilt angenäma, men på något sätt tycker man om dem. Kanske inte mamman då, hon är faktiskt vedervärdig, men systrarna har något, kanske det berömda Det? Det är som att de vill väl, men att deras öde redan är satt. Medvetet eller inte följer de sin mors väg mot alkoholism och sinnesjukdom.

Richard Yates har även skrivit Revolutionary road, som kommer att bli läst av mig inom en snar framtid. Och så ska jag komma på en passande och god maträtt att bjussa Edit på.

Niceville

En liten snackis den senaste tiden har väl varit Kathryn Stocketts Niceville, mycket tack vare filmen med samma namn som finns på en biograf nära dig. Boken handlar om 1960-talets Mississippi och staden Jackson i synnerhet. Huvudpersonen Skeeter är uppvuxen på en bomullsplantage och har, som så många av hennes vänninor, uppfostrats av en svart hemhjälp. Efter att hon flyttat hem efter sina år på college försöker hon slå sig fram som journalist och får till slut jobb på lokaltidningen, med en kolumn om husmorstips. Då hon är uppvuxen med hemhjälp är inte borttagning av fettfläckar hennes starka sida och hon kommer på så sätt i kontakt med hembiträdena Abileen och Minny. Tillsammans börjar de skriva på en intervjubok om hembiträden och deras vita chefer, hemmafruarna.

Niceville är en till hälften en puttrig roman om 60-talets söder och till hälften en skildring av hur rasfrågan såg ut för 50 år sedan. Självklart är det horribelt hur de svarta behandlades men jag tycker ändå att Stockett visar båda sidor av myntet på ett bra sätt. Det är inte en ensidig berättelse om förtrycket mot svarta utan även en berättelse om att vara vit kvinna i södern och vad som förväntades av henne.
Jag tyckte mycket om att läsa Niceville, däremot är jag inte alls sugen på att se filmen. Det tolkar jag som att boken fyllde sitt syfte och att jag inte vill att en Hollywood-produktion ska förstöra min upplevelse.

Spaning

När någon utropar "Nä min själ!" är personen med största sannolikhet från Skåne.
Används i sammanhanget aldrig i livet, vad är det du säger, glöm det.

Alltid den där Anette!

Jag gillar när en bok leder till en annan bok. Väldigt ofta kan man se mönster i min läsning (och i allt annat jag gör).

Att den efterlämnade systern i Jag saknar dig, jag saknar dig vände sig till Peter Pohl för att få sin berättelse nerskriven berodde på att hon hade läst hans tidigare bok Alltid den där Anette! Anette förlorar sin tvillingsyster och ädre bror precis innan hon ska börja skolan. Av någon anledning tycker inte hennes föräldrar att skolan ska informeras om att hon bär på en så stor sorg, utan låtsas att hon inte har eller har haft syskon. Skolan i sin hand tycker att Anette är ett osedvanligt bångstyrigt barn och skyller så gott som alla bråk och fel på henne.

Jag tyckte att boken var riktigt obehaglig att läsa eftersom det finns inte en enda sympatisk vuxen i berättelsen, varken lärare eller förälder. Alla skyller på varandra och på barnen. Bra bok, men den lämnar mig nerstämd och gråtfärdig.

På kurs med Lisa

Det är mest virkning och pensionärsaktiviteter på bibban nuförtin.

Förresten, var det bara jag som såg ett barnprogram som hette På kurs med Kurt på 80-talet? Om inte: vad handlade det om? Kommer bara ihåg en gummibåt och att huvudrollsinnehavaren (Kurt?) åt en flugsvamp.

Drottningen vänder blad

Under en promenad med sina hundar hamnar den engelska drottningen i en bokbuss. Hon har inte varit mycket av en läsare förut, men med hjälp av sin nya hovassistent blir hon snabbt bokfrälst. Så till den grad att hon sitter och läser i kortegevagnen. Alan Bennett har skrivit en trivsam liten bok om litteraturens kraft och det brittiska hovet. Jag avslutar den med ett småleende och går vidare.

Jag saknar dig, jag saknar dig

På senaste Edit-träffen, ni vet den fina lilla bokcirkeln, kom det att pratas om tvillingar. En av gruppens medlemmar är gravid och uttryckte sin fascination för tvillingar och hur hon i sin ungdom var besatt av Peter Pohls ungdomsroman Jag saknar dig, jag saknar dig. Ett boktips jag genast tog fasta på.

Självklart har jag hört talas om Peter Pohl och jag trodde faktiskt att jag hade läst något av honom. Men vid närmare granskning av hans gedigna utgivningslista verkar det som att jag är en Pohl-n00b.

Jag saknar dig, jag saknar dig handlar om enäggstvillingarna Cilla och Tina, tretton år. I bokens början blir Cilla påkörd och dör och boken beskriver den outhärdliga smärtan och saknaden som Tina måste gå igenom.

Romanen är baserad på en verklig händelse vilket får den att bli starkare och bättre, men också otroligt svår och sorglig att läsa. Det är inte den sista Peter Pohl-bok jag läser.

Lovisa

Lovisa föddes i april och har en mamma som inte bara är bibliotekarie utan även min personliga boktipsare. Såklart att Lovisa ska ha en pekbok.

Virkad i garnet Tilda och efter mönster från Svarta fåret.

Eric

Eric föddes i januari och har en hästälskande mamma. Jag tyckte att det passade bra att ge bort ett föl till lillpågen.

Virkad i mönster av Svarta fåret och i garnet Tilda.

Blåbärsmaskinen

I somras var jag med föräldrarna på Kulturhuset och såg en utställning med Stig Claesson. Mina första minnen av Slas är ett fantastiskt tråkigt barnprogram någongång på 80-talet, med fula skissade gubbar och en malande gubbröst som berättade om "när jag var liten..."
Detta har ändrats genom åren och jag har kommit att gilla Slas, både som konstnär och författare. Kulturhusets utställning var verkligen att rekommendera.

Kärleken till Slas har dock fått sig en törn efter att ha läst Nils Claessons biografi över fadern, Blåbärsmaskinen. Där framställs han som en ruskigt alkoholiserad och elak karl, som trycker ner sin fru och är högst ointresserad av sina barn.
Jag har svårt att se syftet med boken. Klart att man vill klargöra att sin folkkäre far inte var riktigt så mysig och fantastisk privat, men det blir för mycket snask och smutskastning. Och som min mor sa när jag ondgjorde mig över vilken usel och alkad gubbjävel Slas verkade vara: "Så var de alla". Jamendåså.

Varanteatern tolkar Slas:

Prins Charles känsla

Bokcirkeln Edit har beträtt nya marker, serieromanens. Personligen har jag sniffat lite i utkanten tidigare, men det är en relativt ny bekantskap. Och jag tror att detta is the beginning of a beautiful friendship. Liv Strömqvists Prins Charles känsla är något av det bästa jag har läst i år. Den är smart, feministisk och fruktansvärt rolig. Strömqvist utgår från olika genusteorier och popkulturella fenomen och hon gör det så bra att till och med min konservative, mörkblåa man tycker att det är roligt. Och det, mina damer och herrar, är inte lätt.

Jag har en småbarnsmamma (eller två) i min närhet som tycker att det är roligt att känna igen sig i att köpa tops. Jag tycker att det är roligt att känna i sig i att ha en strategidatorspelande pojkvän. Helt olika referenser men serieromanen är definitivt här för att stanna.

Panduro Hobby, en säkerhetsrisk?

Jag tänkte surfa in på Panduro Hobbys sida lite snabbt, på arbetstid. Får man inte göra, inte bra.

Frågan är om det är porr, våld eller etnisk/sexuell diskriminering på sidan. Det får jag aldrig reda på.

Strindbergs stjärna

Jag vet inte varför jag fortsätter att läsa dessa storsäljande, själlösa romaner a la Dan Brown, Kepler m.fl m.fl.

Strindbergs stjärna, av Jan Wallentin, kan liknas vid Da Vinci koden, den blandar fakta med fiktion med skillnaden att här är det betydligt lättare att skilja på sanning och hittepå. Andrés ballongfärd mot Nordpolen ligger som grund till berättelsen och so far so good. Jag har lärt mig massor om hela det äventyret och kunskap är makt och allt det där. Men sen går det stuprätt utför. Det är nazister, 150-åriga odödliga argentinare, Sven Hedin och gud vet allt.

Boken hade sålts till fjorton länder, redan innan den svenska releasen, läser jag på baksidan. Undrar vad som hände sen, de kanske drogs in efter att utgivningen gjorts, för sämre skriven bok var det länge sen jag läste. Och inte går det att skylla på översättningen heller. Ett tag var det min läsförståelse jag tvivlade på, att det var jag som var dum. Sen tog jag mitt förnuft tillfånga. Jag läser hyfsat mycket och anser mig vara flytande på svenska, både i tal och skriftligt. Då återstår det bara att det är Wallentin som är en kass författare. Hear, hear.

Audrey-flickorna

Nuförtiden går jag väldigt sällan in på biblioteket för att hoppas trilla över en bok som verkar läsvärd. Dels för att det är otroligt enkelt att reservera böcker på http://www.biblioteket.se/ och sen hämta ut boken på närmsta bibliotek, dels för att Luma bibliotek har förvandlats till en lekplats för bebisar och dåligt lite fokus på vuxenböcker. Så fick jag det sagt.

Detta till trots råkade jag faktiskt låna med mig böcker vid senaste besöket som jag inte hade planerat att låna. En av dem var Audrey-flickorna av Monika Björk. Jag erkänner att jag endast plockade på mig den för att det var Audrey Hepburn på framsidan. Och döm om min förvåning när det visade sig vara en underhållande och trevlig liten bok. Fem kvinnliga, föredetta Expressen-journalister samlas en gång om året på en liten och karg skärgårdsö, där de pratar om systerskap och hur det var att slå sig fram som kvinna och journalist på 1970-talet och vilket motstånd de fortfarande stöter på. Humoristisk och tänkvärd.

Myrddin

Semestern avslutades med en riktig äventyrsbok, riktad till pojkar i åren 11-13, antagligen. Myrddin är skriven av en manusförfattare, Claes Reimerthi, och det märks väldigt tydligt i hela boken.

Myrddin är det keltiska namnet på Merlin, ni vet den stollige trollkarlen i Svärdet i stenen, Walt Disneys tolkning av Artur-sagan. Förövrigt en mycket bra film. Nåja, som vanligt har Disney gullat till berättelsen, den riktiga Merlin var rätt läskig. Hans pappa var demon och hans mamma jordekvinna, vilket gjorde honom odödlig. Samtidigt som Artur och kelterna stred mot saxarna pyrde Merlin i bakgrunden som rådgivare, siare och trolldrycksutskänkare.

Myrddin utspelar sig på den engelska landsbyggden under augusti-september 1940. Den unge Artur (!) blir bortskickad från London, som så många andra barn, precis före Blitzen, Luftwaffes bombanfall mot Storbritannien. Han åker till sin morbror som jobbar som vaktmästare på en internatskola i Ravenscar. I samma by stoltserar ett högt, mystiskt torn, där Merlin sägs vara begraven. Det dröjer inte länge förrän det sker kusliga händelser, med Artur och hans nyfunne vän Ben  som huvudpersoner.

Som pojkbok är den klart läsvärd. Tyvärr kommer jag inte att rekommendera den, då den inte innehar någon som helst kvinnlig roll, förutom en arg husfru på internatskolan och Arturs väna modern. Tråkigt på en spännande och lärorik bok.

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

Alex Schulman har skrivit en kärleksförklaring till sin fru, Amanda. Utifrån sin blogg beskriver han från första gången de träffas fram till deras dotter föds, 10 månader senare. Det är ju fint och så, men jag känner att det är lite väl utelämnande och blir besvärad för hennes skull för att han blottlägger hela deras relation. Men det är ett fint litet tidsfördriv som inte lämnar några spår i mitt medvetande.

Revolt

Sista delen i Hungerspels-trilogin och jag har tappat allt intresse. Ett otroligt dåligt avslut på en riktigt bra början. Det är slutstriden i Panem och Katniss har blivit utsedd till omslagsflicka för revolten. Målet är att ta sig till huvudstaden och störta presidenten. Surprise surprise så lyckas hon och allt är frid och fröjd. The end och jag lägger glatt ifrån mig boken.

Radhusdisco

Morgan Larsson, känd från Christer i P3, har skrivit en träffsäker bok om sin uppväxt i Trollhättan på 1980-talet. Med start från lågstadiet och fram till högstadiet berättar han om tidstypiska och säkert lokaltypiska händelser och företeelser. Det är ingen chockerande eller avslöjande bok, utan den handlar om en studie av 80-talet och skolåldern. Alla känner igen sig i ett eller annat och jag köper det fullt ut. Jag skrattar åt vissa situationer och minns liknande händelser i min egen uppväxt. Well done Morgan!

Nya utmaningar

Jag har fått en ny arbetsplats. Samma tjänst, bara på en ny plats på en annan våning i samma hus. Arbetsplatsen är 2 x 1,5 meter. Om jag tittar rakt fram ser jag en grå skärm, tittar jag till höger eller vänster ser jag en grå skärm. Jag hör folk bakom skärmarna (inte jättemånga, det är semestertider och rysligt öde på våningen. Ett månlandskap av skärmar).

Jag känner ett nytt behov av att klippa ut seriestrippar om cubicles och sätta upp på skärmen (för att få ett gott, igenkännande skratt när arbetsdagen känns tung) och att titta på Office Space.

Snart kommer väl psykbryten också.

Cirkeln

Okej, årets andra snackis då. Otroligt hypad svensk ungdomsroman om häxor i en gymnasieskola i påhittade Engelsfors. Det är nu det visar sig att jag har läst för många ungdomsböcker om häxor, vampyrer, trollkarlar, you name it. Jag blir inte övertygad. Jag sträckläste boken, såklart, den var ju spännande, men jag kanske ändå inte är målgruppen. Den nådde inte ända fram. Hela tiden hittade jag influenser från andra böcker, Harry Potter, House of Night, Buffy. Den kändes helt enkelt inte originell, ett tyvärr vanligt svenska fenomen.

Cirkeln är första delen i en trilogi om några utvalda tjejer i gymansieåldern. De har alla tonårsproblem och känner sig på ett eller annat sätt lite utanför. Under en natt med en röd fullmåne samlas de oförklarligen på en gammal dansbana där en mystisk farbror berättar att de är häxor, utvalda att bekämpa ondskan. Alla med olika egenskaper. Deras styrka är cirkeln, att de alla jobbar tillsammans vilket såklart är det stora problemet eftersom de inte gillar varandra.

Den var inte på något sätt dålig, bara inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Men jag kan förstå att många älskar den och jag hejar självklart på mer svenska fantasy. Och jag vill väldigt gärna läsa del två och tre.

Det stora huset

Årets snackis, helt klart (Efter Cirkeln, läsning pågår). Nicole Krauss har tidigare skrivit den helt fantastiska Kärlekens historia och förväntningar var såklart skyhöga på Det stora huset.

Jag måste erkänna att jag blev en smula besviken.

Första kapitlet var segt och långt och det tog flera dagar innan jag öppnade boken igen. Inte bra. Boken är uppdelad i två delar, vardera innehållandes fyra kapitel om fyra olika berättelser. Samma berättelser i båda delarna. Resterande tre berättelser var jättebra och precis så som jag förväntar mig att Krauss ska skriva. Men den första var så tråkig, så långtråkig. Både i första och andra delen. Tyvärr försvann min glädje över boken i den berättelsen.

I stort kan man säga att boken handlar om ett skrivbord, stort och otympligt med okänt ursprung. Alla människor i de olika berättelserna har en eller annan relation till detta skrivbord och deras historier vävs samman under bokens gång på ett finurligt och oväntat sätt.Jag gillar sånt. Jag läser gärna mer av Krauss men med något lägre förväntningar än tidigare.

Flickan med glasfötter

I början av sommaren fick jag ett pocketogram från en av våra, jobbets, samarbetspartners. Nu pratar vi bra sommarpresenter. Hade vi inte redan ett livslångt avtal med dem, skulle jag omedelbart startat förhandlingarna. (Mutbar, tydligen)

Jag valde en bok med den mystiska titeln Flickan med glasfötter skriven av Ali Shaw. Boken handlar vad den lovar om. En ung kvinna märker att hennes fötter har förvandlats till glas och glaset sprider sig uppåt. Hon åker till den dystra ön St Haudas Land. Befolkningen är isolerad och fylld av trauman och tragik. En man boende på ön har tidigare nämnt för kvinnan, Ida, att det finns männinskor helt av glas i träsken. Hon försöker hitta honom för att få hjälp mot sin förglasning och under sitt sökande möter hon Midas, kärlek uppstår om än komplicerad.

Jag gillar miljöbeskrivningarna i boken, det är inte svårt alls att föreställa sig träsken och skogen och dess ovanliga invånare. Historien i sig var inte riktigt så gripande och mystisk som jag hade hoppats, men väl en lagom underhållande sommarbok.

Norrtullsligan

Elin Wägner skrev Norrtullsligan 1908 och den är årets bok i Stockholm läser. Jag har ju tidigare lovat att läsa boken och jag kan varmt rekommendera alla andra att göra det också. Utmärkt sommarlitteratur. Kort, rolig och tänkvärd.

Norrtullsligan är fyra kontorister, bosatta på Nortullsgatan i början av 1900-talet. Den handlar om hur män ser på arbetande kvinnor, hur kvinnor ser på arbetande kvinnor, hur viktigt det är att bli gift och försörjd och ger dessutom en fin beskrivning av Stockholm.

Boken gavs från början ut som en följetong i en tidning och behandlar olika, då, aktuella samhällsämnen. Jag gillade den stenhårt.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Ja, jag vet att jag antagligen är den sista i hela Sverige som har läst den boken, men någon ska ju vara det. Så därför behöver jag inte heller skriva något om den. Och det har inte aaalls något att göra med min bloggtorka. Som inte är en bloggtorka, jag har jättemycket att skriva om, jag orkar bara inte. Snart, en dag, kanske...

Okejrå, läs boken, den var kul. En svensk Forrest Gump. Mysig och underhållande.

Visste ni förresten att ordet OK kommer från nåt krig. När man skulle rapportera antalet döda (egna soldater), 500 killed, 1000 killed osv. Bäst var om det inte var några döda, noll killed, 0 K, OK. Det läste jag i Rocky.

Martina Thun: I-landsproblem i bloggen

Om det inte har framgått tidigare, jag älskar Martina Thun. Nedan är en av anledningarna.

Martina Thun: I-landsproblem i bloggen

Ru

Edits bonusbok var Ru av Kim Thúy, en nätt liten bok skriven i korta avsnitt. Författarinnan lämnade Vietnam som båtflykting 1978 och skriver ner sina minnen och tankar om Vietnam och barndomen som små minnesfragment. Det känns som när man själv sitter och låter tankarna vandra, efter en stund minns man inte vad det var man tänkte på från början. Lite så är boken, men mer genomtänkt och smart. Överraskande bra.

1Q84

På morgondagens Editträff ska vi prata om Haruki Murakamis 1Q84, första delen. Jag erkänner att jag inte läst Murakami tidigare, även om jag har Norwegian wood i bokhyllan. Jag har helt enkelt inte kommit mig för att läsa honom. I Edit har vi minst en ivrig förespråkare för herr Murakami så jag tänkte, nu eller aldrig.


Jag är inte jättesåld. Men jag är inte heller besviken. Jag skulle säga VG.


1Q84 handlar om två personer, Aomame och Tengo, den ena yrkesmördare, den andre författare. Aomame jagar kvinnomisshandlande män och Tengo spökskriver en hyllad roman. De möts inte under hela boken, men ju längre historien pågår får vi reda på att de har en del gemensamt. Jag blir inte omedelbart gripen av berättelsen, tycker ibland att språket är lite banalt. Men jag slukas och dras in i detta parallelluniversum som Aomame kallar 1Q84. Och det är just som jag ser fram emot ett fantastiskt slut där lösa trådar reds upp, som jag minns att det är en trilogi. Snopet. Nu blir det till att läsa resterande delar också.


Nyfiken på Edit? 

Gudrun Sjödén

Om du tar en tur till Hammarby Sjöstad finns chansen att du får åka i vårens hetaste tvärbanevagn, Gudruns. Jag blir lycklig när jag ser den. Ännu en anledning att åka kommunalt.

Jag har inte lyckats fota vagnen själv, utan lånar en bild från Spårvägssällskapet

Dorothy Sayers någon?

Jag är inget big fan av deckare. Jag läser typ aldrig deckare. Jag gillar i och för sig klassiska engelska deckare, säg, Agatha Christie och Arthur Conan Doyle. Och titta nu vad som finns, en superfin box med Dorothy Sayers "klassiker". Jag vill ha den. Enbart för att den är fin. En orsak så god som någon, men i fallet böcker känns det som att även innehållet spelar en ganska stor roll.

Är det någon som har läst Dorothy Sayers och kan gå i god för att den superfina boxen är väl investerade pengar?

Snart i min bokhylla?

Det här med känslor. Del 2

Mest känslosam blir jag när personer i min närhet visar ömhet och kärlek. Jag jobbar mycket med Ensam är stark. Jag har en mask av järn som jag ogärna tar av mig, men om du klappar mig på axeln och frågar hur jag mår så rämnar murarna.
Ensam är inte alltid starkast. Det har varit mycket kärlek den senaste tiden och det gör mig oerhört glad. Samtidigt som jag gråter.

Det här med känslor

Jag är en känslomänniska. Jag har väldigt lätt att bli rörd, vare sig det gäller att bli ledsen eller glad. Jag gråter när jag är arg och jag gråter när jag är glad. Helst gråter jag när något berör mig, på ett positivt sätt. Igår grät jag när jag hörde Old man river på radion, med Paul Robeson. Vilken röst. Old man river fick mig osökt att tänka på Hasse Alfredsons skånska version, Ål man river "Ål man river / blir rent fördärvad / men ål man röker / blir ganska läcker", som får mig tårögd för att den är fyndig och för att jag saknar Skåne. Både roligt och sorgligt alltså.

På tal om ål så var min far ålakung i sin ungdoms senare dagar. För er icke-skåningar kan jag berätta att det betyder att han fångade en ål med sina bara händer i en tunna vatten. Det är stort. Och det är stort att vara dotter till en ålakung.

Jag har ingen bild på min far ålakungen, men googla ålakung så ser ni många fina bilder. Jag föreställer mig att min far hade både krona och mantel.

Kärlekens historia

Nicole Krauss är aktuell med Det stora huset, en bok som jag är väldigt sugen på. På senaste Edit-träffen nämndes hennes första bok, Kärlekens historia, så jag tog mig an den först. Den var helt fanstastisk! Jag vill läsa den hela tiden, om och om igen.

Jag vet inte hur jag ska beskriva den utan att avslöja det fina med historien. Det är, såklart, en kärlekshistoria, men den har så många olika lager (som en lök). Den handlar på något sätt om Leo och Alma, fast mest om Leo. En gammal farbror, invandrad från Polen. Han minns sin ungdom och han minns Alma. Samtidigt berättar 14-åriga Alma, en annan Alma, sin livshistoria.

Det är en rörande roman, så kan jag väl säga. Den är rörande som i rolig, sorglig, smart. Jag snyftade en hel del de sista sidorna. Precis som en lök alltså.

Det här med smak

Spontant tänker jag att billigt är inte bäst. Eller snyggt.

Kavalier & Clays fantastiska äventyr

Vinden har vänt. Jag läser bara bra böcker nuförti´n och herre min je, vad kul det är. Den här gången börjar jag med att tacka Bea för att hon rekommenderade och lånade ut Michael Chabons Kavalier & Clays fantastiska äventyr. Pulitzer-vinnare 2001 och det brukar aldrig vara fel.

Josef Kavalier flyr 1939 på bästa Houdini-sätt från ett ockuperat Prag och hamnar i New York hos sin faster och kusin, Sam Klayman. Det är i seriemagasinens begynnelse och de båda kusinerna finner att de kompletterar varandra genom Joes konstnärliga ådra och Sams påhittighet. De startar serien Berfriaren, som i sann tidsanda slåss mot nazister och andra ockupationsmakter. Succén är ett faktum och allt verkar frid och fröjd, med samtidigt kämpar Joe för att få sin familj från Prag och Sam för att förtrycka sin sexualitet.

Min kopp av te: andra världskrig, judar, seriehjältar, humor och tragik. Kunde möjligtvis bantats ner några hundra sidor, men det är bara petitesser.

Fånge i hundpalatset

Martina Haag är kul när hon skriver krönikor. När hon skriver skönlitterärt lyckas det inte lika bra. Som tur var är Fånge i hundpalatset ännu en krönikesamling. Ett underhållande avbrott från de senaste tråkböckerna jag läst. Jag skrattar kanske inte högt, som jag faktiskt gjort åt hennes två första samlingar, men jag myser och fnissar. Det räcker gott och länge.

Myten fredagen den 13:e

Jag tror varken på skrock eller gud. En gång hoppade jag på fel tunnelbana på väg till jobbet och upptäckte inte det förrän jag var vid Gärdet. Gå av och åka tillbaka. Gör om, gör rätt. Denna gång råkade vara en fredag med datumet den 13:e. En ren slump. Det som är lite roligt i historien är att när vi pratade om det på jobbet inför nästa fredag den 13:e var det en tjej som tyckte att det var väldigt lustigt. Nästa dag, fredagen, gjorde hon exakt samma sak... Ooo, scary...

Vad har ni för historier om fredagen den 13:e?

Skickat från min iPhone

Solen!

Fasiken vad det är tungt att jobba när yr.no säger att det ska bli sommar och sol och kort, tight kjol.
Ge mig en uteservering och en glass. Tack.

Kolka

Bengt Ohlssons senaste roman blev spiken i kistan för en ganska usel period av halvtråkiga böcker. Tema: unga, småstörda kvinnor. Jag är så trött på den genren och vill citera Lisa Bjärbo, "OBS! Viktigt det där med gillandet. Man vill ju inte skriva om någon man inte gillar, liksom." Jag vill inte läsa om karaktärer jag inte gillar, punkt. Jag är väl ytlig, men så är det.

Kolka handlar om en estnisk tjej som flyttar till England då hennes pappa gifter sig med en brittisk överklasskvinna. De bor i nån slags herrgård och hon får även en ny plastsyster. Alla är väldigt snälla och förstående mot henne, men ändå så är hon helt kokobello och sjukt otrevlig. Jag blev bara irriterad.

Från och med nu ska jag bara läsa glada, roliga, sympatiska böcker. Får se vad morgondagens Edit bjuder på...

Promenaderna i Dalby Hage

En lockande titel och en lockande recension fick mig att låna Promenaderna i Dalby Hage av Hanna Nordenhök. Kanske var det hela Salome-debacklet som hade satt mig i gungning, men jag förstod ingenting av boken. Den är skriven i korta stycken som ibland känns helt tagna ur sitt sammanhang. Det ges heller ingen som helst förklaring till nånting, karaktärer, miljö, you name it. Nu råkar jag veta vad Dalby hage är och var det ligger och tur var väl det, det behövs lite igenkänningsfaktorer. I övrigt slängs det namn och gator mot dig utan hämningar, det är bara att läsa på och hoppas att de får en förklaring senare i boken.

Jag gillar egentligen när det inte blir övertydliga förklaringar, men någon måtta får det vara. Jag gissar att författarinnan vill att det ska kännas som att man är huvudpersonen och inga förklaringar behövs, tyvärr funkar inte det för mig. Nu hoppas jag på att Bengt Ohlssons Kolka ska höja nivån på min litteraturvecka.

Salome

Skriven av Mara Lee och ska vara en anspelning på Salome-myten. Handlar om Elsa Mo (ser ni anagramet?), "förortsprinsessa" vad det nu innebär, i en påhittad skånsk by nära Hässleholm. Hon har en skakig relation till sin mor och styvfar, en icke-existerande relation till sin far och extremt konstiga relationer till vänner och pojkvänner. Eller är det jag som inte förstår ungdomar? Jag blir inte klok på Elsa. Jag tycker att hon är skitjobbig rent ut sagt.

Efter att ha läst boken och pluggat lite mytologi blir jag inte klokare. Salome sägs ha dansat vid Herodes hov och bett om Johannes döparens huvud på ett fat som betalning. Elsa dansar och har en fosterbror vid namn Johannes som hon bokstavligen halshugger. Jag tänkte att det skulle vara lite djupare. Boken har iallafall blivit höjd till skyarna så nåt bra måste det vara med den. Det är väl jag som är dum.

Det här med inredning...

Det här kan vara nåt av det roligaste jag har läst. Dels för att det är sant och dels för att provocera Stina en smula. Kärleksfull provokation såklart.

Jag är måttfullt intresserad av inredning. Jag har vänner som gärna pratar om det hela tiden. Hur orkar ni? När vi kan prata om litteratur och handarbete istället. Men hade det inte varit för dessa vänner hade väl vårt hem bara varit shabby och inte chict. Och litteratur kan jag faktiskt prata med andra om.

Hujedamej

Pride and predjudice and zombies

Jag har aldrig varit något stort fan av Jane Austen, tycker att hennes böcker är trista och fåniga. Av någon anledning tänkte jag att lite zombies skulle piffa upp berättelserna något. Zombies piffar alltid upp. I detta fallet inte tillräckligt mycket. Jane Austens originalhistoria lyser igenom alldeles för mycket och inte ens lite hjärnintagning kan förbättra en glåmig dag. Synd.

Amigurumi och jag

Just det, jag har ju ny kurs i Amigurumi-virkning. På Gustavsbergs bibbla. Tyvärr är den fullbokad, please come again!

Stockholm läser

Stockholm har blivit en stor bokcirkel och 2011 ska Norrtullsligan av Elin Wägner läsas.

Jag kommer att läsa den, kommer du?